Nu är Adam hemma i Västervik igen, och tillbaka på Ljungbergaskolan, med en massa nya erfarenheter i bagaget, och betydligt bättre språkkunskaper.

– Jag har blivit mycket bättre på engelska, eftersom jag gick i amerikansk skola. Vi pratade bara engelska i klassrummet. Utom på lektionerna när vi hade arabiska. Och så hade vi franska också.

Nu märker han i stället att han får kämpa lite med svenskan.

– Jag fick prata lite svenska hemma med mamma ibland, bara för att inte glömma bort allt.

Familjen har en lägenhet i Saida, Libanons näst största stad, som ligger intill Medelhavet en bit söder om Beirut.

– Det är en jättefin lägenhet och mina två bröder brukar alltid bråka om rummet med havsutsikt, men nu fick jag det! säger Adam nöjt.

För han har förstås varit i Libanon tillsammans med familjen tidigare, för att hälsa på under lov och semestrar. Men att bo här på heltid är en helt annan sak.

I början fick Adam jobba ganska hårt för att hänga med i skolan, berättar han. Eleverna där ligger ganska långt före när det gäller framför allt matematik och naturkunskap, så det blev mycket läxläsning på kvällarna. Arabiska var ett annat ämne som han fick jobba med.

– Jag pratar arabiska, men jag kunde inte skriva så mycket arabiska, så det tog tid att lära sig.

– Men saker är bara svåra om man inte försöker, säger Adam om att hänga med i skolan i Libanon.

– Där hade man skoluniform. Varje klass hade olika uniformer som man hade på sig varje dag. Jag tyckte det var ganska bra, för då vet man alltid vad man ska ha på sig.

En annan sak som skilde sig var att de började skolan redan klockan sju på morgonen.

– Och så åt vi frukost där också. Och så var vi lediga på fredagar, men gick i skolan på lördagar i stället. Fast på lördagar var det bara till klockan 13.

– Både skolan i Sverige och skolan i Libanon är bra, men olika.

Att hitta nya kompisar tyckte han inte var något problem.

– Nej, det gick fort. Det är typ samma som här. Man hittar folk med samma intressen.

På kvällarna umgicks Adam och hans mamma Hayat ofta med familj eller vänner.

– Jag tyckte det var kul att jag kunde träffa hela min familj, jag har jättemånga kusiner. Och det är annorlunda där, man bara hälsar på och blir bjuden på mat.

– Men det var roligt. Folk där använder inte dator hela tiden, så man kunde vara ute med sin familj. Och det fanns så mycket saker att titta på.

En anledning till att folk inte använder datorer i samma utsträckning som här i Sverige är att internet inte är lika utbyggt där. En annan är elförsörjningen. Adams mamma Hayat förklarar att landet inte har elektricitet så att det räcker till alla hela dagen. Därför har man el i sextimmarsintervaller, alltså sex timmar med el, sedan får man vänta sex timmar innan elen kommer tillbaka.

– Vill man ha mer än så måste man köpa det, säger hon.

– Det är därför det är sladdar överallt mellan husen, säger Adam.

De lediga söndagarna brukade Adam och hans mamma ägna åt utflykter av olika slag. Något som gjorde stort intryck på Adam var besöket i Jeitagrottan, som är en droppstensgrotta utanför Beirut.

– Det är min favoritsak med att resa, att få titta på land och natur, säger Adam.

Och en annan av Adams favoritsaker med Libanon är maten.

– Det fanns så mycket jättegoda nya saker som jag ville smaka. Och maten är mycket billigare än i Sverige. Det är mycket grönsaker, men de gör grönsaker jättegott. Man tänker inte ens på att man äter grönsaker.

Med sina nyvunna kunskaper i arabiska drömmer Adam om att någon gång kunna besöka alla de länder där språket talas.

– Det är 28 länder där de talar arabiska och jag skulle vilja se alla! säger han.