Just nu blommar vitsipporna i den gallrade lövskogen längs med vägen ut till Hornslandet. I ett knuttimrat hus, nästan längst ut på udden, bor Håkan Rinnestam, pensionerad chef för Åhléns i Västervik.
– Jag hade länge drömt om att timra ett hus och när den här fastigheten, som då bara bestod av en huskropp, blev till salu köpte vi det.
År 2000 tog Håkan semester en vecka och gick en kurs i knuttimring på en lantbruksskola i Svenljunga. Hemma på tomten växte ett 30-tal furor. De fällde Håkan och de blev de första stockarna som användes till bygget.
– Det är otroligt skönt att jobba med händerna och att bygga var bra avkoppling från arbetet på varuhuset som kunde vara ganska stressigt.
Det första projektet var en mindre tillbyggnad på boningshuset sedan byggde han en gäststuga. Sista etappen, en vinkelbyggnad sammankopplad med boningshuset, blev klar 2010, lagom till pensionen.
– Jag är så glad att jag timrade husen när jag gjorde. Vänta inte med dina drömmar tills du blir pensionär. Det är mitt råd.
Håkan växte upp utanför Mjölby och efter realexamen och lumpen fick han jobb som avdelningschef på Epa i Norrköping. Han hade en fallenhet för organisation och utveckling vilket gjorde att han skickades till olika plaster i Sverige för att få varuhusen på rätt spår.
– Jag arbetade i Alvesta, Karlshamn, Oskarshamn och Kristinehamn. Det var i Oskarshamn som Elvy, min fru, och jag träffades. När det dök upp ett jobb i Västervik bestämde vi oss för att flytta hit och stanna. Elvy gick tyvärr bort för en tid sedan.
Många Västerviksbor minns säkert både Tempo, sedermera Åhléns, som låg i nuvarande Hemköpshuset på Storgatan. Håkan började som avdelningschef 1975 och tog över rodret 1989. Redan från start började han engagera sig i centrumhandeln.
– De mindre butikerna var till en början inte så glada i de större kedjorna som kom till stan.
Håkan tänkte att om butiksägare, liten som stor, gör något tillsammans vinner alla på det. Bland det första som startades var vår- och höstmarknad i samverkan med Lions. Sedan arrangerades det mängder av andra evenemang.
– Vi körde mycket med störst och längst. Längsta rulltårtan, längsta karamellrännan, flest antal ostkakor.
Att förändra tar tid och Håkan säger att det var ett slit i början. Men efter hand växte Centrumföreningen. Medlemmarna åkte till och med på resor tillsammans för att stärka gemenskapen och spåna fram idéer till kommande aktiviteter.
– Den i särklass bästa idén var den om julskyltning i början av september. På den tiden kom skatteåterbäringen i augusti och det var ju synd om den skulle ta slut innan det var dags för julklappsinköpen tyckte vi.
I juli 1995 fick lokala medier nys om det planerade tilltaget. Håkan och några kollegor från Centrumföreningen fotograferades på Stora torget kring en liten julgran.
– Det tog verkligen skruv. Det dröjde inte länge förrän de ringde från radio och flera andra tidningar. Det blev stor uppståndelse.
Men planen på den tidigarelagda julskyltningen lades ner då flera andra föreningar och organisationer satte sig emot.
– Det var synd på en sådan bra idé, säger Håkan.
Centrumföreningen lyckades dock genomdriva en mängd andra saker, bland annat breddning av trottoarerna på Storgatan.
– De var ju alldeles för smala. Det gick inte att mötas. Genom att gå samman och prata med kommunen gjordes efter ett tag en breddning, något som vi tyckte blev ett lyft för gatan.
Tjejkvällarna är ett annat exempel. Idag är dessa kvällar ett begrepp och ser ut att växa för varje år som går. Håkan är noga med att poängtera att det inte bara var han som drog igång och arbetade med att lyfta centrumhandeln.
– Jag är bra på att komma med idéer och jag vill att det ska hända saker, men vi var ett helt gäng som var engagerade och det krävdes uthållighet för att få saker att fungera.
Håkan gick i pension 2010 och några år efter det började han få värk i kroppen. Någon orsak till den tilltagande värken kunde läkarna inte hitta.
– Det gjordes många utredningar och provtagningar. Till slut, genom ett benmärgsprov, fick jag beskedet att jag har myelom.
Myelom är en cancersjukdom i benmärgen där myelomcellerna förökar sig okontrollerat och tränger undan de andra blodcellerna.
– När jag fick beskedet kände jag mig faktiskt lättad. Jag fick ett svar på varför jag hade så ont.
Behandling påbörjades och allt verkade gå bra. Men så vid ett tillfälle när Håkans immunförsvar var nedsatt var det en bakterie som satte sig på hjärtat.
– Det blev intensiven i Linköping och respirator i fyra dygn. Jag trodde nog att det var slutet.
Det är nu tre år sedan och han har lyckats återhämta sig. Att sitta still är dock inget för en aktiv människa som Håkan. Han fortsätter att resa och engagera sig i flera av Västerviks föreningar.