För en vecka sedan fick Eva Johansson beskedet att hon hade tilldelats Stiftelsen Sveriges Sjömanshus litteraturpris 2019.

– Jag blev verkligen överraskad. Och stolt. Det tog ett tag innan det sjönk in.

Läs mer: Krönika: Skräppeskit och lusepäls

Priset ges till personer som har gjort stora insatser inom området sjöfartslitteratur. En prissumma på 20 000 kronor kommer att delas ut på bokmässan i Göteborg i höst. I samband med det kommer Eva Johansson att hålla ett föredrag om bokens innehåll, som förutom att den beskriver hur man söker i olika arkiv, också ger en bild av livet till sjöss.

– “Släktforska om sjöfolk” är en handbok i hur man får fram uppgifter i de register som sjömanshusen förde. Det finns bland annat uppgifter om när sjömännen mönstrade på och mönstrade av.

Sjömanshusen var en slags arbetsförmedling och kontrollinstans för folk som arbetade inom handelsflottan. En av uppgifterna var att stödja pensionerade och yrkesskadade sjömän. Sjömanshusen inrättades 1748 och under en period fanns det ett 50-tal i Sverige. På 60-talet införlivades de i den statliga arbetsförmedlingen. (Sjömanshusen las ner men verksamheten övergick till statlig verksamhet.)

Eva förklarar att grunden för släktforskningen är kyrkoböckerna, men utöver dessa finns det mänger av andra arkiv som kan ge fakta och ledtrådar till människors livsöden. Det är Sveriges Släktforskarförbund som gett ut “Släktforska om sjöfolk” vilken är nummer 16 i en serie av fördjupande handböcker.

Det är nu ungefär tio år sedan som Eva drabbades av släktforskarfebern.

– Det hela började med att min man ville ta reda på mer om sin släkt. Vi tittade i kyrkoböcker och på något sätt begrep jag hur de skulle läsas. Allt föll på plats. Det var då som släktforskningen grep tag i mig och jag kunde helt enkelt inte sluta.

Eva gick en släktforskarutbildning på distans och därefter rullade uppdragen in. Hon började skriva artiklar för Sveriges Släktforskarförbunds tidning, blogga på föreningens hemsida och genomföra forskning åt privatpersoner som vill ha sin släkt dokumenterad. I Västerviks-Tidningen och Vimmerby Tidning/Kinda-Posten skriver Eva regelbundet krönikor på temat släktforskning.

Att Eva valde att skriva boken “Släktforska om sjöfolk” har sin förklaring. I sin ungdom arbetade hon nämligen på sjön. När Eva var nitton år och just hade kommit hem från en vistelse i England fick hon rådet från en yrkesvägledare att utbilda sig till lärarinna eller sjuksköterska.

– Han sa att han tyckte de yrkena passade unga kvinnor. Det gjorde mig arg och irriterad.

Eva undersökte andra möjligheter och fastnade för telegrafist.

– Den första kvinnan som arbetade som telegrafist, någon gång på 50-talet, bodde i mina hemtrakter på västkusten. Jag läste om henne och blev inspirerad.

Sjöbefälsskolan låg i Kalmar och efter ett och ett halvt års utbildning blev det arbete på rederiet Transatlantic med hemmabas på fartyget “M/S Arizona”.

– Mina arbetsuppgifter handlade om att ha hand om administrationen ombord på båten och kontakten med land via telegrafi.

Det Eva gillade med att arbeta på sjön var det goda kamratskapet, att göra något helt annorlunda och komma ut i världen, fartygen gick till Afrika och Nordamerika.

Tre år senare var det dags för ombyte och det var då som Eva började närma sig journalistyrket som hon drömt om redan i barndomen.

– Jag fick vikariat som administratör på bland annat radion. Trots att jag egentligen jobbade på kontoret fick jag testa att göra barnradio.

Eva arbetade även som kontorist på journalistfortbildningsinstitutet Fojo i Kalmar. Där fick hon en inblick i de skrivande journalisternas arbete och tänkte att: ”Det är kanske möjligt för mig att bli journalist ändå”. Sagt och gjort. Några år senare hade hon gått klart journalistutbildning på Skurups folkhögskola. Till Västervik kom Eva 1981 för arbete på Västerviks-Demokraten (nuvarande Östra Småland Nyheterna).

– Det var ett ungt och drivet gäng. Jag är tacksam för den tiden eftersom jag fick möjlighet att lära känna människorna, historia och kultur runtom i Tjustbygden.

Efter Västerviks-Demokraten fortsatte Eva vidare till Västerviks-Tidningen, med några års mellanlandning som frilansare.

– Jag vill ha förnyelse och stannar aldrig länge med en arbetsuppgift. När jag jobbade på VT mellan 1994 och 2012 hade jag tre olika befattningar: allmänreporter, kulturredaktör och webbredaktör.

Det som ligger närmast just nu är att färdigställa en bok om släktforskningens grunder. Samtidigt pågår sortering och nedpackning av hemmet i Helgerum.

– Ja, vi är på väg att flytta. Jag vill komma närmare barnbarnen och mina två söner.

I vår fyller Eva 65 år. Men att sluta med skrivande och släktforskning finns det inga planer på.

– Det kan hända att jag trappar ner lite, för att ägna mer tid åt familjen, men att sluta helt tror jag inte är möjligt. Släktforskning är ju så roligt!