80-årsdagen närmar sig för Mijo Majic, men något ståhej vill han inte ha.
– Jag pratade med min dotter i går om det här att vara med i tidningen och sa att jag ju inte vill att alla tjejer ska veta hur gammal jag är! Hon sa: "Pappa, du har barnbarn som är över 20 år. De vet att du är gammal", skrattar Mijo.
Han säger det skämtsamt. Han och hustrun Zorka har nämligen hållit ihop sedan 1969, när de träffades genom Zorkas bror som Mijo kände sedan tiden i Italien. Det var nämligen till Italien han kom när han först lämnade Kroatien.
– Jag var antikommunist och flydde från Zagreb till Trieste, där jag fick politisk asyl, berättar Mijo.
Han skickades till ett flyktingläger och livet där var hårt, inte minst för en ensam pojke. Han berättar om hur han fick gå en bit med sin tallrik för att hämta mat och när han kom tillbaka var den täckt av flugor.
– Men det var bara att vifta bort dem och äta, något annat fanns inte att göra.
1964 kom en delegation från Sverige till flyktinglägret. I Sverige fanns ett stort behov av arbetskraft och flyktingarna erbjöds att komma hit.
– Jag kunde ha registrerat mig i vilket land jag ville, Australien eller något annat, men jag ville stanna i Europa, så jag tackade ja. Det kom en läkare och undersökte mig och sedan skickades ett flyg för att hämta mig. Jag kom till Malmö och därifrån skickades jag direkt med buss till Halmstad, Tylösand.
Hit kom sedan representanter från företag och fabriker för att leta efter folk att anställa och efter tre dagar i Sverige hade Mijo jobb.
– Att vi skulle kunna tala svenska var det ingen som frågade efter. Vi fick klara oss så gott vi kunde.
– Vi fick 500 kronor i månaden och skulle betala tillbaka 25 kronor varje månad.
Efter en tid på SKF började Mijo på Strumpfabriken i Borås, där han blev kvar i ett par år. Sedan gick flytten till Örebro där han började jobba på ett metallgjuteri.
– Jag gjorde maskinformar, göt propellrar och sånt.
– Och så träffade jag en svensk tjej. Det blev inte så långvarigt, men det blev ett barn, min äldsta dotter.
I Örebro träffade Mijo i stället Zorka, som skulle bli hans livskamrat. Hon skulle egentligen bara hälsa på sin bror, som är bosatt i Sverige och gift med en svensk kvinna.
– Jag hade inte tänkt stanna, men så träffade jag Mijo, säger Zorka och skrattar.
Mijo sökte nytt jobb och fick erbjudanden på flera ställen, bland annat på Electrolux i Västervik och när det blev dags att bestämma sig lät han Zorka välja.
– Jag valde Västervik. Jag vet egentligen inte varför, men det kändes rätt, säger hon.
Mijo hade fått ett rum som inneboende hos en familj i Piperskärr, men han hade inte vågat säga något om Zorka. Mijo kom till Västervik först och hade redan börjat jobba när hon anslöt sig.
– Jag lämnade henne på stationen och åkte hem för att fråga om hon också kunde bo här. Men i stället sa jag bara att det kommer en tjej också och hon ska bo här med mig, skrattar Mijo.
Familjen de bodde hos hade sju barn, men det var inga problem, berättar Mijo och Zorka.
De skaffade sig en egen lägenhet på Johannesbergsvägen och familjen utökades med två barn, en dotter och en son. Men samtidigt har äldsta dottern alltid varit lika mycket en del av familjen som de två gemensamma barnen.
Familjen är det allra viktigaste för Mijo, inte minst för att han själv var åtskild från sin under så lång tid.
Han växte upp på landsbygden, nära gränsen till Bosnien-Hercegovina. Två äldre bröder var ute i kriget och Mijo och tre andra syskon kvar hemma när de såg sin pappa bli ihjälslagen med ett gevär framför sina ögon. Det var representanter från kommunistregeringen som tog över efter andra världskriget.
– De frågade efter mina bröder, men min pappa kunde inte svara, så de började slå honom.
Mijo berättar inte gärna om det som hände, men hustrun Zorka fyller i detaljerna.
– Mijos faster försökte förhindra det, men blev skjuten. Som tur var tog det i axeln, så hon överlevde, berättar Zorca.
Eftersom Mijo vägrade ha något med kommunismen att göra blev han till slut tvungen att lämna landet.
– Mina val var att fly eller sitta i fängelse, säger han.
Eftersom han var så ung när han lämnade Kroatien känner han sig mer hemma här vid det här laget och han älskar verkligen Västervik.
– Här kan jag promenera från kolonin in till stan och fyra fem personer stannar till och säger "Hej Mijo!". Det tycker jag är roligt.
– Jag har haft ett bra liv, med mycket kärlek, säger han.