– Det var i de här kvarteren som jag växte upp. Nu har jag återvänt och här kommer jag att stanna. Cirkeln är sluten, säger han.

Efter 37 åri Stockholm och en karriär inom mediavärlden med fokus på musik kände Stefan att det var dags att varva ner.

– Jag längtade hem helt enkelt och fick chans att gå i tidig pension. Min pappa Jan Johansson dog för tre år sedan och min mamma Berit är lite krasslig. Det känns bra och viktigt att få möjlighet att umgås med henne.

För ungefär tio år sedan, började Stefan skriva kåserier med uppväxtminnen och Västervik söder som skådeplats. De publicerades i Västerviks-Tidningen och 2013 kom boken “På rätt sida av järnvägen” med 18 kåserier.

– Att skriva om min barndom, det som hände här och om människorna, vad de betytt för mig, satte igång något i mig, en process, och gjorde att jag ville komma tillbaka. Men det är först nu som jag förstår att det var så.

Flytten till Västervik gick i våras och sedan dess har Stefan ånyo bekantat sig med staden och dess invånare. Det har blivit långa promenader, luncher på stan och fika med släkt, gamla vänner och nyfunna sådana.

– Det är något visst här. En känsla av att folk bryr sig om varandra. Det gillar jag.

Trots tidig pension så har Stefan inte lagt pennan på hyllan. Skrivandet fortsätter och han levererar ett antal artiklar i månaden för bland andra Hänt Extra.

– Det är lättare och roligare nu. Alla som skriver känner säkert igen ångesten innan man ska sätta igång. Den har släppt nu.

Stefan visste tidigt att han ville bli journalist. Redan på lågstadiet fick han beröm och uppmuntran för sina texter som ofta lästes upp i klassen.

– Min lärarinna, Eivor Petersson, såg något hos mig och hon visade det, vilket gav mig självförtroende.

I femman hade han sitt yrkesval klart för sig. Eftersom fotboll var ett stort intresse, både att spela och utöva, tänkte han att sportreporter kunde vara en ingång till en redaktion.

– Jag tjatade in mig på Västerviks-Demokraten och fick börja med att skriva referat.

Någon gymnasieutbildning blev det dock inte.

– Nej, jag var kaxig, tänkte att jag kan bli journalist ändå, och hade inte brytt mig om skolan på högstadiet, så betygen räckte inte till för att komma in på gymnasiet.

I stället arbetade Stefan på ett av stans fabriksgolv och skrev sport på helgerna. Efter tre år lades fabriken ned och med stöd från Arbetsförmedlingen fick han chans till heltidsjobb på tidningen vilket efter ett halvår ledde till fast tjänst.

– Då var jag nitton år och gick från sporten till allmänreporter. På fritiden hade jag utvecklat ett starkt intresse för musik och jag startade en popsida i tidningen.

Efter några år fick popsidan en utmärkelse och Stefan kunde resa till Stockholm för intervjuer. Där mötte han musiker som Mark Knopfler i Dire Straits, Thin Lizzy och Kiss.

– Det gjorde ju att jag blev ännu mer intresserad och jag bestämde mig för att försöka få jobb på Aftonbladet.

Han gick på intervju, men de valde en annan sökande. Efter ett halvår ringde dock Aftonbladet och ville att han skulle komma upp på ett vikariat.

– Du kan ju bara ana, vilken grej för arbetarkillen från Västervik. Det var en stor dröm som gick i uppfyllelse. Jag var ganska skraj i början, men vilken skola det var; jag fick upp tempot, språket vässades och, framför allt, rädslorna kastades åt sidan.

Hemma i Västervik fanns hans dåvarande fru Lena och dottern Anna. Tanken var att Stefan skulle pendla och komma tillbaka när vikariatet var slut, men så blev det inte. Paret skildes. För Stefan var det karriären som gällde. Efter Aftonbladet var det lätt att få uppdrag och Stefan började jobba för musiktidningen Okej. Karriären satte fart med resor till London och USA där han träffade de riktigt stora artisterna och skrev så att pennan glödde.

– Jag var så självupptagen och en mycket dålig pappa till Anna. När hon var i tonåren fick vi en bättre relation. När Anna var 18 ställde hon mig mot väggen och jag fick stå till svars för alla svek. Efter det blev vi tighta.

Tills nu förblev Stockholm hemorten för Stefan och han höll fast vid skrivandet, om än på olika sätt, förutom ett kort avbrott som kock.

– Mina stora intressen är matlagning, fotboll och rockmusik.

Från lägenheten på Hallströmsgatan, barndomens kvarter, strömmar då och då inte bara rockmusik utan även dofter från Texas chili och hejarop när Arsenal spelar match.