Just nu är han aktuell som modell i Krokeks Kalenderflickors kalender för 2019. Men hur gick det till egentligen?

– Det är min kompis fru som håller på med det där och bad mig vara med. De berättade att alla pengar går till välgörenhet, så jag tänkte att det kan jag väl ställa upp på, så jag slängde mig i bilen och körde upp till den där fotograferingen. Det var bara det att kompisen glömde att berätta att man skulle vara halvnaken... Så jag fick en liten chock. Men jag tänkte att, äh, man får väl bjuda lite på sig själv. Det är ju ett väldigt roligt initiativ.

Att pengarna går till välgörenhet var det som fick Oscar att ställa upp.

– Jag tycker man ska bry sig om sina medmänniskor. Det är konstigt att man inte hjälps åt mer.

Just därför blev han lite chockad över den uppmärksamhet som hans insats med snöskottning i vintras fick. För honom var det en slump som födde en tanke, som han genast bestämde sig för att förverkliga.

– Jag hade varit och hälsat på min pappa i Vimmerby och såg en äldre dam som försökte få sin utfart fri från snö, jag tror hon försökte skotta fram sin bil. Många åkte bara förbi, men jag gick dit och hjälpte henne skotta. Då kom jag att tänka på alla gamla som kanske inte har någon i närheten som kan hjälpa till att skotta på vintern och la ut en grej om det på Facebook att jag gärna kommer och hjälper till.

– Det vart världens grej av det där, säger han och skrattar.

– Men jag gillar ju att jobba fysiskt, så det passade mig ganska bra. Att hjälpa andra är en av de saker jag blir glad av. Att kunna göra skillnad för någon annan. Jag har inte miljoner att skänka, men jag kan ge av min tid.

Oscar är uppvuxen i Ankarsrum. Redan som 15-åring började han praktisera i byggbranschen. Han berättar att han då var fruktansvärt skoltrött och hade svårt att koncentrera sig i skolan. Därför fick han börja varva praktik med skolarbete. Och jobbet passade honom så bra att han gick därifrån till att bli anställd.

– Då hoppade jag av skolan. Men jag har läst upp mina betyg senare.

Numera är han rörmokare och jobbar sedan två år tillbaka som arbetsledare på ett stort bygge i Linköping.

– Det har varit väldigt roligt och väldigt lärorikt. Jag trivs bra och vi har jävligt roligt på jobbet.

Och även här lyser Oscars engagemang för att hjälpa igenom. På jobbet samlar de ihop panten och skänker till något välgörande ändamål.

– Jag är inte engagerad i något större, det är mer smågrejer. Som när jag var ute och gick och en liten tjej stod och sålde kaffe och skulle skänka alla pengarna till cancerfonden. Sånt gillar jag. Då köpte jag en kopp kaffe för tusen kronor i stället för tio.

Från början var han anställd på firman som resemontör, men de senaste åren har han varit baserad i Linköping, där han numera är bosatt. Och varannan vecka åker han till Västervik för att hämta sin lilla dotter, som han har delad vårdnad om. De veckor hon bor hos sin mamma i Västervik är det stora fritidsintresset motocross, ett intresse han hade som barn och som han tog upp igen för omkring fem år sedan. Men när dottern kommer byts det från motorer till hästar.

Oscar får en liten extra mjukhet i rösten när han pratar om sin dotter.

– Hon har redan fastnat för hästar och jag vill göra allt för att hon ska få de förutsättningar som behövs för att lyckas med det hon vill. Så hon har en häst hos mig och en hos sin mamma. Jag köpte en liten irländsk ponny åt henne.

Eftersom han själv har ett stort intresse, som han brinner för, har han full förståelse för att dottern vill göra detsamma.

– Jag tycker det är svinkul. Fast det är ju det där med att jag är livrädd för hästar då... Men det är bara att bita ihop!

Och i stället för godnattsagor vill hon höra något helt annat när det är dags att sova:

– Just nu läser jag Malin Baryards självbiografi för henne, säger Oscar och skrattar.

När han inte ägnar sig åt hästar tillsammans med dottern är det alltså motocross som gäller och Oscar tävlar i enduro för Westerviks MSK.

Han och brodern fick en crosscykel när de var små och körde mycket. Men så kom tonåren, och andra intressen tog överhanden.

– Då fick man moppe och åkte efter tjejer i stället.

Men nu kör han för fullt och åker även runt och tävlar. Fast mer på hobbynivå, för att det är kul, än för att vinna några tävlingar.

– Jag kanske försöker slå brorsan, eller någon annan lagkompis. Men jag är inte på den nivån att jag vinner tävlingar. Jag gör det för att jag tycker det är så fruktansvärt roligt. Det är roligt på alla plan, att köra cross och alla vänner jag träffat genom sporten.

– Det kostar en del att hålla igång, men det är värt varenda krona. Det enda som är negativt är väl alla skador. De här fem åren jag har kört igen har jag dragit på mig omkring 30 frakturer.