Tjust-Frukt – en mosig historia

En dag i kalla januari, blev jag uppringd av Richard Edlund på Länsmuseet i Kalmar.

Han berättade att han nyligen, på en auktion, hittat en tunna i plywoodträ med en skylt som sade att tunnan innehöll lingonsylt från Tjust-Frukt i Gamleby.

– Du Åsa, som kommer från Odensviholm, känt för sin handelsträdgård, vad vet du om Tjust-Frukt.

– Jag minns att vi kallade företaget för ”Moset”, där blev äpplen till mos, svarade jag.

Så började minnesbilderna sakta trilla in, trädgården, frukten och Moset var en del av min barndom.

Odensviholmsgodset har en lång historia från lagman Granschougs tid, sent 1700-tal, via släkten Carleson till 1900-talets ägare släkten Fleetwood. I nära fyrtio år var min far förvaltare på Odensviholm, det var där jag växte upp.

Den här stora gården med jord och skogsbruk, kreatur, hästar, får och grisar var min och mina syskons hela värld. Förvaltare Sten Grönhammar residerade i den östra flygeln och på herrgården härskade friherrinnan Astrid Fleetwood och hennes två barn fröken Vera och baron Kjell.

Det rådde strikt ordning på gården. Varje lördag krattades gårdsplanen framför herrgården och alla trädgårdsgångarna, även de som ledde upp till det vackra lusthuset på Djurgårdskullen.

Hela trädgården, såväl handelsträdgården som den parkliknande delen, sköttes på min tid av trädgårdsmästare Frans Pettersson. Han hade åtminstone två medhjälpare, bland annat Harald, som också skötte bikuporna.

Här fanns ett speciellt växthus för vindruvor, kallad ”vinkasten”. Ett stort, men mycket förbjudet nöje, var att smyga in där och provsmaka de blå druvorna. I trädgården fanns drivbänkar för allehanda grönsaker, sparrisland och trädgårdsgångar kantades av smultronplantor.

På somrarna låg också stora vita snäckor längs gräsmattorna, snäckor som måste lyftas ner från gräset när det skulle klippas. Ett tidskrävande merarbete som föga uppskattades av den som körde den, givetvis, handdrivna gräsklipparen.

I den västra delen av trädgården låg växthuset, som först enbart var ett orangeri, där lite känsliga exotiska växter förvarades. Det byggdes så småningom ut med tre långa växthus, där det odlades tomater, gurka, melon och blommor, som gladiolus och hortensia.

I backen ovanför växthuset fanns mängder av fruktträd, mest äpplen och plommon. Många av fruktträden frös under de kalla vintrarna 1940 och -41, då när jag och min syster föddes. Fruktträdgården flyttades därefter lite längre söderut och på den gamla marken planterades jordgubbar i långa rader.

Det som utgjorde sommarjobb för gårdens barn. Vi fick 25 öre för varje liter jordgubbar vi plockade, och inget avdrag för alla de ”gubbar” vi kunde mumsa i oss under arbetet!

Nere i Gamleby bildades redan 1922 en förening för fruktodlingens främjande, ”Norra Kalmar Läns fruktodlingsförening u.p.a”.

Till styrelseordförande valdes friherrinnan Astrid Fleetwood från Odensviholm. Hon satt på den posten fram till 1936, därefter blev dottern Vera styrelseordförande. Seth Björk utsågs till disponent i föreningen som omedelbart satte igång arbetet med inköp av frukt, sortering och torkning, men framförallt med bearbetning av frukt och bär till sylt, saft och mos.

Lokal för denna frukthantering blev fastigheten som tillhört Gamleby linberedningsanstalt vid Odensvivägen. Så småningom byggdes även ett lagerhus i anslutning till fabriken, i backen upp mot Garpedansberget.

Packmaterial, hellådor, halvlådor och kvartslådor köptes från Stegeholm i Västervik och träull från Vimmerby.

Den bästa frukten såldes via den Pomologiska föreningens försäljningskommitté. Det här, föreningens första år, 1922, deltog man i en fruktmässa anordnad på Hötorget i Stockholm. Man sände 4 528 kilo äpplen av bästa kvalité till mässan.

Men där inträffade en ”förarglig olycka”. Representanten från Tjust sålde en låda Signe Tillisch, av extra prima kvalitet, till statsrådet Peterséns fru. Men han glömde ange att lådan var såld, så den såldes sedan på nytt. Varpå fru Petersén blev utan Signe Tillisch och det lär ha upprört hela jordbruksdepartementet. Så representanten blev uppkallad till statssekreterare Hasselroth, som var mycket onådig. Han krävde att försäljaren måste samla ihop 21 kg Signe Tillisch i precis lika stor och extra utvald förpackning och sända den med första båt till Stockholm, adresserad personligen till statssekreteraren!

Fruktskördarna i Tjust, vid olika gårdar, var goda under 30-talet. Det levererades frukt som såldes vidare till både Köpenhamn och Tyskland. Efter de svåra froståren under tidigt 40-tal, ökade sen fruktinsamlingarna till Tjust-Frukt.

Uppe i Västra Ed på gården Årestads marker, startade man 1945 en större försöksträdgård. Här utplanterades omkring 500 äpple- och päronträd. Man gjorde även utplantering av nya sorters hallon, jordgubbar, krusbär och vinbär. Bär och frukt som togs emot av Tjust-Frukt. Många ortsbor kunde också leverera lingon och blåbär från våra skogar, ett gott tillskott till hushållskassan.

Tjust-Frukt, eller Moset, som fabriken kallades i folkmun, levererade sylt, saft och mos, så småningom även en egentillverkad marmelad. Fyrkantiga bitar i olika färger med smak av vinbär, äpple, päron, hallon eller jordgubbe. Bitarna rullades i strösocker, mycket söta och goda, blev de en favorit hos många.

Från min uppväxt på Odensviholm minns jag hur härligt det var att få följa med trädgårdsmästare Pettersson, farbror Petter, kallad, in i den stora herrgårdskällaren. Här förvarades allehanda frukter och grönsaker. Morötterna låg i en stor sandhög där vi barn fick krafsa fram dem.

I två av de stora källarrummen fanns äpplen i korgsängar av träribbor, cirka 90 x 90 centimeter. Korgsängarna kördes in i hyllor, som gick ända upp till taket, och överallt satt skyltar om vilken äppelsort som vilade i korgarna.

Och doften i äppelkällaren kan jag känna än idag, speciellt om jag köpt mitt favoritäpple, Ingrid Marie.

Ingrid Marie är ett mörkrött vinteräpple som också användes som julgransprydnad på herrgården. Vi barn fick hjälpa till med att köra en ståltråd genom äpplet, göra en krok nertill så det hängde kvar och en krok upptill för att hänga fast det i julgranen. Det var den enda julgransdekoren hos familjen Fleetwood, förutom levande julgransljus och kanske någon gång ett tomtebloss.