– Jag var väldigt skoltrött när jag hade gått ut gymnasiet och jag hade inte lust att gå i skolan egentligen. Det var en vacker dag i augusti och jag hade just fått besked om att jag kommit in på programmet för industriell ekonomi i Linköping. Samma dag ringde de från en folkhögskola där jag sökt en musiklinje och båda ville ha svar inom några dagar, säger Peter Andersson.

Han funderade, men det där med industriell ekonomi lät lite tungt för en skoltrött, så han valde musik, som kändes lite friare.

– Men hade de inte ringt hade jag nog varit civilingenjör i dag!

När han utbildade sig till lärare blev det ändå matematiken som fick komplettera musiken och Peter undervisade i båda ämnena. Men sedan han tog över på Kulturskolan 2003 så är det främst musik han ägnar sig åt, både på jobbet och på fritiden. Då leder han nämligen Västerviks storband och spelar i ett antal andra band av olika slag.

– Det är Slak Henry's XL, där är det mest soulmusik och så Clarksdale som spelar blues och så Tobhazzans & the Gnuzzers, som spelar allt från dansband till hårdrock.

I de två sistnämnda banden spelar han piano, men annars är det trombonen som gäller, och även om han erkänner att han fuskar i en hel del andra instrument också, så är pianot och trombonen de som han kan utan och innan.

Peter började spela redan i andra klass, genom privatlektioner.

– Då var det så att man fick börja med blockflöjt i tredje klass och när man hade spelat ett år fick man gå vidare till andra instrument. Men blockflöjt var jag inte intresserad av, så jag fick inte gå i musikskolan, säger han och skrattar.

I stället spelade han piano i några år, för att sedan börja med trombonen i femman–sexan. Det tyckte han var roligt, framför allt för att han då fick spela mer tillsammans med andra. För Peter var gemenskapen minst lika viktig som musiken.

– Jag blev hyfsad rätt tidigt och fick vara ute och spela. På Slottsholmen hade de alltid storband som invigde och avslutade säsongen och där var jag nog med första gången när jag var 15 år gammal.

På högstadiet bildade Peter och hans kompisar dixieband.

– Men på gymnasiet skulle vi tuffa till oss lite och bildade popband. Då spelade jag piano i stället för trombon.

Att det blev just musik är nog inte så konstigt egentligen. Peters pappa Gunnar var också musiklärare, numera pensionär, men fortfarande aktiv i Gunnebo musikkår.

– Det är klart att vi har haft mycket utbyte av varandra, mycket diskussioner om musik. Och varje måndag när vi spelar storband kommer han hit.

Trots att Peter har ganska många år på Kulturskolan bakom sig tycker han att drivet och engagemanget finns där fortfarande. Han har fullt med nya idéer om hur verksamheten ska utvecklas och föras framåt, framför allt genom att utnyttja den digitala teknik och de möjligheter som finns i samhället i dag.

– Så länge jag trivs och så länge folk trivs med mig så stannar jag nog kvar.

Något Peter funderar mycket på är hur formerna för musikundervisningen behöver förändras, för att passa de elever som väljer Kulturskolan i dag.

– Vi ligger efter lite i tänket här. Som det ser ut nu så är det lite fyrkantigt, man har kanske lektion klockan 16.40 varje tisdag. Och riktigt så ser inte ungas liv ut nu för tiden. Jag skulle vilja göra det möjligt att hitta lite friare former för musikundervisningen. Men riktigt hur det ska göras för att få det effektivt för alla har jag inte kommit fram till än.

Själv är Peter mer en notläsare än en gehörsmusiker berättar han.

– Jag tänker lite mer matematiskt. Visst kan jag improvisera, men jag gör det genom att analysera vilka ramar jag har att hålla mig inom och inte enbart på känsla.

All denna musik, dagtid som kvällstid, gör att Peter gärna har det tyst hemma.

– Ibland kan jag bli lite trött på musik, särskilt inför en konsert, som den med Robert Wells, då det ska skrivas arrangemang. Man lever med det där i huvudet hela tiden då. Men som tur är blev det ett bra resultat. Alla eleverna höjde sig flera snäpp. Det kan vara svårt när man står där vecka efter vecka och övar. Även med musik är det viktigt att sätta in det man spelar i ett sammanhang. Annars blir det som att gå på hockeyträning men aldrig få spela en match.

– Det roligaste med att undervisa i musik är nog att man ser glädje och respons från eleverna på det man gör.