"Ingenstans vill den starka motståndsrörelsen se vindkraft. Inte på land, inte ens långt från närmsta bebyggelse, inte till havs, inte hos mig och inte hos dig. Vindkraft är dumt och farligt och ineffektivt. Och, som om inte det räckte, fult. "
Ännu ett nej till vindkraft. Den här gången är det kommunstyrelsen i Hultsfred, som säger nej till tolv vindkraftverk öster om Målilla, läser jag i Vimmerby Tidning.
Att man tagit in människors oro och drar sig för att ta beslut som man på förhand vet skulle leda till splittring och proteststorm är inte mycket att förvånas över. Politiker som lyssnar är berömvärda. Men nog kan man undra om vi framöver någonsin kommer att kunna läsa i pressen om att några politiker, någonstans sagt ja till vindkraft?
Ingenstans vill den starka motståndsrörelsen se vindkraft. Inte på land, inte ens långt från närmsta bebyggelse, inte till havs, inte hos mig och inte hos dig. Vindkraft är dumt och farligt och ineffektivt. Och, som om inte det räckte, fult.
Oron för framtiden, vem tar den på allvar?
Den oro som gror hos oss som står tysta utanför de högljudda antivindkraft-leden – vem orkar lyssna på den? "Vadå oro?", undrar kanske de upprörda. Jo, oron över vår problematiska energiförsörjning, oron över hur vi ska nå klimatmålen, ja – oron för framtiden, kort och gott. Kanske behöver vi både kärnkraft, solkraft och vindkraft för att ta oss ur det mörker vi befinner oss i nu? Men att ens antyda något i den vägen har blivit som att svära i kyrkan och i många sammanhang göra sig socialt omöjlig. Att vara mot vindkraft är det enda rätta, tycks det.
1980 gick många med "Atomkraft – nej tack" -märke på jackan. Kanske är det flera som ändrat uppfattning och nu kan säga: "Jag har ändrat mig."
Kärnkraft – ja tack. Och, vindkraft – absolut. Kanske har vi inte råd att vänta 40 år innan vi ändrar oss igen.