Känns slagorden från politiker och samhällsbyggare igen? Men alla vet nog vilken sanningshalt det är i dessa påståenden. Jag anser att det bara gäller när det är politiska val och när de är ute på röstningsfrieri.

Redan i skolan börjar första utslagningen av barn som har lite problem och som utvecklas lite senare. Alla får inte den extra hjälp de behöver, istället finns risken att barn felaktigt sätts i särskolan, där de inte har så mycket andra möjligheter till utbildningar. Med rätt hjälp och stöd så skulle många av dem komma upp på banan igen. När de blir vuxna så anses de inte kunna göra annat jobb än att räkna skruv eller vika papper. Det är ett väldigt dåligt sätt att ta tillvara på arbetskraft.

Politikerna påstår att alla behövs i arbetslivet, men där sker den största och allvarligaste utslagningen. Det finns arbetsgivare som både psykar ut och stöter bort kompetenta arbetstagare, som ibland blir obekväma när de säger ifrån när orättvisor och oegentligheter förekommer. Hur kan de vara behövda i samhället när de svartlistas överallt?

Arbetslösa som har blivit lite äldre skys som pesten, när de inte är lika mjuka i kroppen längre eller inte har de senaste utbildningarna. Det verkar som man måste vara ingenjör för att platsa in på ett industrijobb numera. Hur tar politikerna tillvara på den arbetskraften, som har varit med och röstat in dem?