Det var en lördag och solen sken. Under armen tog jag min lille bok som jag just läst ut och gick med målmedvetna steg mot biblioteket för att låna uppföljaren till ”Jag for ner till bror”. (En mycket bra bok som jag förresten starkt kan rekommendera.) 

Tror ni jag blev snopen när jag möttes av en skylt som deklarerade STÄNGT? 

Jovars.

Jag blinkade förvånat mot skylten, likt en mullvad mot solen – jag nöp mig armen och trodde att alltsammans var en ond dröm. Jag tappade både hakorna och mitt uppsluppna sinne. Ett bibliotek, i litteraturstaden Vimmerby som håller stängt en lördag? 

Just i det här fallet valde jag glädje och intalade därför mig själv att alltihop var en tillfällighet – att någons hamster blivit sjuk eller så och att det uppstått en schemateknisk kris just den här lördagen. 

Så måste det ju vara, tänkte jag och gick hem utan bok. Lördagkvällen blev en sorglig historia med scrollande på Instagram och Facebook och andra hjärndöda aktiviteter – i brist på bok. 

Några dagar senare befann jag mig på biblioteket igen och passade då på att fråga en beige kavaj bakom disken om öppettiderna. Jag fick då det gåtfulla svaret att biblioteket var ”tillfälligt stängt på lördagar, men det kan bli långvarigt.” Tillfälligt men långvarigt alltså, svarade beiga kavajen, som var en herre som jag uppfattade som chef. Anledningen: ”besparingar”. 

Djupt förbryllande. Och här nånstans blir jag lite vred. Faktiskt. För jag tycker att man ska börja i rätt ände. Inte med litteraturnoder och länsförfattare och litterära salonger och annat som ser flott ut på papper och lockar redan frälsta.

Nä, börja med att hålla biblioteket öppet när vanliga arbetare är lediga. Därefter, om det blir någon kosing över, är jag absolut för författarsamtal och andra skojsigheter. 

Men börja för tusan med det mest grundläggande – att hålla bibblan öppen!