Ănda sedan processen inleddes har krisbudskapen duggat tĂ€tt och otaliga annonser om krisprodukter, som vĂ„ra hem mĂ„ste ha, har fyllt e-postkorgar och medier: vattendunkar, vevradio, vĂ€rmefiltar med mera, med mera. Myndigheter och företag har invaggat oss i krigshotets mörka vrĂ„.
Kanske kan vi nu stÀlla undan de prylar som vi förmÄtts inhandla pÄ grund av ökad fara och hotet om annalkande krig? Inget mer byte av unket vatten i den otympliga vattendunken i förrÄdet, inget mer vevande för att fÄ liv i radion. VÀrmefilten för flykt undan kriget kan anvÀndas som sittunderlag vid kylig krÀftskiva i stÀllet.
PĂ„ individnivĂ„ har vi uppmanats att ha mat i beredskap, ja till och med sedlar hemma. PĂ„ nationell nivĂ„ upprĂ€ttas prioriteringslistor över vilken samhĂ€llsnytta som frĂ€mst ska fĂ„ tillgĂ„ng till drivmedel nĂ€r kriget kommer. Apoteken i topp. Och visst skulle Ă€ven de skrotade beredskapslagren Ă„terupprĂ€ttas? Men nu, med denna nyvunna trygghet under Natos kĂ€rnvapenparaply, kan vi vĂ€l slappna av? Ăta upp konserverna och sĂ€tta sprĂ€tt pĂ„ sedlarna.
Ett klargörande frĂ„n staten vore pĂ„ sin plats. De motsĂ€gelsefulla budskapen förvirrar. Ăr det Nato som garanterar vĂ„r trygghet eller tvĂ€rtom? Sverige framstĂ€lls av Nato och USA som en livsviktig pusselbit i sĂ€kerhetspusslet. SĂ„ vem tryggar vem â egentligen?