Kalhyggena har drabbat vår biologiska mångfald

"Kalhyggena har katastrofalt drabbat vår biologiska mångfald på sätt som resulterat att tidigare förekommande arter av allt, från insekter, mossor och lavar till större däggdjur har försvunnit", menar insändarskribenten.




"Det är kalhyggesbruket som utgör roten till det onda. Skogshöns som tjäder, orre och järpe är borta", menar insändarskribenten.

"Det är kalhyggesbruket som utgör roten till det onda. Skogshöns som tjäder, orre och järpe är borta", menar insändarskribenten.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Insändare2022-02-22 19:08
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Magnus Kasselstrand och Larsgunnar Nilsson från Tjust Fågelklubb ska ha stort tack för debattartikeln "Vindskadorna är ett resultat av kalhyggesbruket" den 21 februari i Vimmerby Tidning/Kinda-Posten. Kalhyggena har katastrofalt drabbat vår biologiska mångfald på sätt som resulterat att tidigare förekommande arter av allt, från insekter, mossor och lavar till större däggdjur har försvunnit.

När förutsättningarna för nya generationers levnadsmöjligheter försvinner upphör fortplantningen inom förståndiga djurarter och vi kan då tala om biologisk enfald i stället för mångfald. Alla arter behövs för att näringskedjorna ska finnas och fungera. Försvinner exempelvis våra bin, vem eller vilka ska ombesörja pollineringen hos växterna? I förlängningen blir det brist på brödsäd och en stor del av mänsklighetens möjlighet att producera föda är borta.

Alla arter behövs, och då i rätta mängder och proportioner. Detta borde både politiker och representanter för den så kallade storfinansen begripa. Men det är pengarna som styr. Vi hade en gång en generaldirektör som ivrade för att lövskog, speciellt björk skulle utrotas med miljögiftet hormoslyr. I stället skulle vårt mesta ogräs, granen planteras. Den växer fort när den klarar av detta, men är känslig för skador av olika slag. Minsta skavank kan ge upphov till röta, med trädets död som följd. Granen tål vindpåkänning sämre och ju glesare träd växer desto större skador drabbas bestånden av i form av rotvältor.

Nämnda skribenter har helt rätt. Det är kalhyggesbruket som utgör roten till det onda. Skogshöns som tjäder, orre och järpe är borta. Inom jordbruket fanns förr lågbevuxna kantzoner mellan odlad mark och skog. Där kunde fåglars och mindre däggdjurs ungar få skydd medan de vuxna letade efter föda. Med lönsamhetsdjävulen som ledstjärna plöjs åkrarnas slutfåror kant i kant med dikesrenarna. De skyddande kantzonerna är bortrationaliserade. Vi har inte längre kvar fälthöns som fasan, rapphöns och vaktel. 

Personligen tror jag att det är för sent för att återskapa den livsviktiga biologiska mångfalden.  Dumhetens seger över klokskapen…