John Hassler verkar tänka sig att målet är satt antingen för att elektrifiera Sveriges fordonsflotta eller för att gynna biobränsleproduktionen, och säger att det finns effektivare sätt att nå de målen.

Som klimat- och även miljömedveten medborgare tänker jag: det kan inte nu handla om att byta ut varje bensinbil mot en elektrisk, eller om att fortsätta släppa ut lika mycket koldioxid, eller mer, från skogsråvara istället för från fossila bränslen. Ett samhälle som vilar på ständig tillväxt är, som vi ju alla egentligen kan förstå, omöjligt.

Att, som John Hassler nämner, köpa sig rätten att fortsätta släppa ut koldioxid (dyrt, från till exempel Rumänien) via EU, tror jag också att de flesta liksom jag känner är vansinne. Att köpa sig möjlighet att fortsätta med ett destruktivt beteende är demoraliserande på alla sätt och vis.

Världens koldioxidutsläppen måste ner, det är uppgiften vi står inför. Ibland är det ju så att man kommer till en gräns: det man helst skulle önska – till exempel att aldrig behöva avstå från någonting – är inte möjligt på grund av begränsade resurser. I det här fallet är det så uppenbart.

Det finns många sätt för oss i Sverige att få ner våra växthusgasutsläpp, som John Hassler också nämner, däribland de höga utsläppen från skog, jordbruk, sjöar och hav. Bra! Det finns massor som behöver göras! Men utsläppen från våra inrikes transporter är fortsatt höga.
Ett sätt att få ner dem är Klimatsvarets förslag om avgift och utdelning.