Detta är inte något våra ungdomar ska tro att de måste stå ut med. Vi behöver prata om det betydligt mer och kontinuerligt om barnen ska få en sund relation till sociala medier, menar insändarskribenten.
Att det skrivs mycket elakt på nätet, på olika sociala medier, är inget nytt. Men när jag nu fick in det i vår familj blev det plötsligt verklighet. Så starka och obehagliga ord som används och så många som är med på detta sätt att uttrycka sig. Det har blivit normaliserat.
Jag och min familj ställde upp som jourhem för andra gången detta år. Vi har fått hem en otroligt härlig tonåring, som tillfälligt bor hos oss. Vi fick en fin start och hen kom snabbt in i vår familj. Vi har själva yngre barn så vi är inte inne i livet som tonårsförälder, det fick vi bli över en natt. Jag har själv jobbat länge med barn och ungdomar inom skolan och känner mig rätt påläst och uppdaterad. Men när jag nu fick ta direkt del av det som sker på sociala medier blev jag chockad över de väldigt hårda orden. För många tonåringar är det en stor del av deras vardag, som vi vuxna nog vet alldeles för lite om.
Det är inte lätt att våga öppna sig och visa denna värld för oss vuxna. Det kan vara skrämmande och de som blir utsatta kanske inte inser hur allvarligt det som skrivs är. Det är lätt att de förminskar orden och deras betydelse. Att bli kallad "fitta" eller "hora" eller få höra att du ska "bli skjuten", "dödad" eller "misshandlad" är vansinnigt! Det är hot som ska polisanmälas. Det är inga ord som ska få cirkulera i meddelanden och i chattgrupper. Detta är inte något våra ungdomar ska tro att de måste stå ut med. Problemet måste lyftas både i hemmet och i skolan och vi behöver prata om det betydligt mer och kontinuerligt om barnen ska få en sund relation till sociala medier. De måste förstå att skrivna elaka ord sårar lika mycket som om du säger orden högt.
Det är många ungdomar som ser detta utan att reagera eller säga ifrån. Det förekommer ofta grupper med flera deltagare där mobbarna vill visa upp för flera vad som skrivs. Tyvärr vågar inte barnen säga ifrån och kanske inte heller visa för en vuxen vad som pågår. Detta kan fortsätta under en lång tid.
Vi måste visa intresse för vad som händer i den digitala världen så de kan berätta när de väl behöver det. Om du frågar din tonåring hemma så tror jag att hen antagligen har sett hemska ord skrivas, om inte till sig själv så till någon annan som står dem nära. Det är så mycket vanligare än vad vi tror och så mycket värre, som vi tyvärr inte ser.
Barn behöver leva med kärleksfull omsorg för att växa och känna sitt självklara värde. Att en ung människa börjar mobba och kränka handlar oftast om hur hen behandlas i hemmet. Får hen inte korrigeringar hemma (med kärlek) gällande hur hen uppför sig och vad för språk som används så kommer det att fortsätta tills någon annan sätter en gräns.
Var uppmärksam på tecken på om ditt barn kan vara utsatt för mobbning eller kränkning. Det är viktigt att den som blir utsatt inte lägger skulden på sig själv. Kränkning och mobbning ska alltid utredas även om förövaren bett om ursäkt. Därför är det så viktigt att våra ungdomar vågar berätta för oss vuxna vad som händer på nätet.
För att förändra detta beteende måste vi jobba förebyggande och i lägre åldrar med empati och hur vi ska vara mot varandra både i verkligheten och på nätet. Hjälpa barnen att sätta ord på sina känslor. Försöka fånga upp dem som är på väg utför så tidigt som möjligt. Vi får inte var rädda för att signalera när något verkar vara fel. En varningsflagga kan vara precis det som behövs för att fånga upp ett barn som kanske längre fram riskerar att börja trakassera och mobba ett annat barn.