För några generationer sedan vilade omvårdnaden om de gamla på släktens yngre, i de flesta fall med god och kärleksfull omvårdnad. Ibland blev de gamla föremål för ren vanskötsel och den sista tiden i livet blev eländig.

Skräckexemplen om bristande vård på ålderdomshemmen gjorde att de gamla fruktade den dagen då ”hemmet” var sista anhalten i livet.

Så är det inte längre? Modern äldreomsorg vilar på uppfattningen att de gamla har rätt till ett bra liv intill slutet. Moderna äldreboenden är en kommunal förpliktelse och de som sköter omsorgen är utbildade och har personliga egenskaper att vårda och hjälpa. Det räcker inte med teoretiska kunskaper. Saknas förmågan att ta hand om och vårda dessa sköra medmänniskor går det inte att uppfylla den mycket svåra uppgiften.

Samhällets makthavare kan ställa upp mycket detaljerade krav på hur modern äldreomsorg ska bedrivas. Finns inte rätt personal som vårdar, och finns inte rätt arbetsledning att leda och stödja går det knappast. Finns det sedan inte rätt ägare som har ambitionen att driva omsorgsverksamheten med just omsorg överordnad andra målsättningar så hjälper inga föreskrifter eller kontrollmyndigheter. Har ägaren vinst som övergripande mål blir myndigheternas föreskrifter slalompinnar vilka skalundvikas då dessa hindrar företagets viktigaste mål

Härav följer att företag, med annan huvuduppgift än att ge omsorg åt människor i sista delen av ett pliktfyllt liv, är direkt olämpliga.

Omsorgen om samhällets invånare åligger de av invånarna förtroendevalda, endast de har givits uppgiften och mandatet. På dem vilar ansvaret för omsorgen av samhällets invånare, Invånare som efter ett liv av möda förtjänar en värdig sista tid. Det är för att möjliggöra denna sista omsorg och erkänsla vi avstår våra pengar. Aldrig i livet för att möjliggöra vinstdrivande bolag att förskingra våra pengar.