Man vet inte om man ska skratta eller gråta när man läser kritiken riktad mot restaurangverksamheten i missionshuset i Hultsfred. 

Har ingen aning varför missionsföreningen inte längre använder sin lokal, man får väl utgå från att det är en ekonomisk fråga. Men att börja gnälla om att missionshuset blivit en restaurangverksamhet med lättsinnig underhållning och alkoholservering, är det inte lite väl surt? Det låter som det dras lite förhastade slutsatser här.

Vi på mindre orter ska istället vara tacksamma att det finns de som orkar och vågar satsa på verksamhet i lokaler som annars bara skulle stå öde. Så heja Annika Stagård, friskt vågat! Vilken verksamhet tycker missionsföreningens medlemmar hade passat bättre i de lokaler de ”slumpat bort för en grynvälling”? Vi är nog många som undrar. 

Att musikquiz, luncher, mat, sång och musik skulle vara så stötande är svårt att förstå. Förkunnelse, omvändelse och salighet? Det var väl ingen som förbjöd er att fortsätta med det, men att kräva att de som har tillträde till huset idag ska fortsätta på den linjen är inte realistiskt.