Då har det kommit till Sverige, som så många väntat på, och som många hoppas ska lösa problemen i covid-19-frågan. Jag är försiktigt optimistisk, men vill gärna se effekten, och då i första hand för de mest utsatta, det vill säga alla äldre och personal som arbetar med och kring dessa människor. All heder åt dessa.
Men det finns ännu en utsatt grupp, som står långt ner på listan av utsatta, men som inte nämns så mycket. Och det är några tusen uteliggare, som med nöd och näppe klarar sig dag för dag och i bästa fall kan ta sig till exempelvis Stadsmissionen för några brödlimpor och kläder att ta med sig till ett trapphus eller ett tält. Allt detta är inte missbruksrelaterat som många tror. Under mina år som uteliggare träffade jag många som av andra skäl hamnat på gatan och aldrig kom tillbaka "hem igen".
Det pumpas ut många skattemiljarder från finansminister Magdalena Anderssons lada, som nu bör vara tom och belånad. Det görs mycket bra prioriteringar, men jag är rädd för att den sistnämnda gruppen lätt kan glömmas bort, att vid nästa utdelning kan få några extra kronor genom kommunernas försorg att leva på och lätt att smittspåra.