Det är med lika delar ilska, och lika delar uppgivenhet, vi konstaterar att Vimmerby Tidnings lokala sportredaktion bevisligen aldrig upplevt en fotbollsmatch på Lillesjö IP utanför Mörlunda. Ett faktum i sig, där man kanske inte kan vara alltför hård gentemot den yngre generationen sportjournalister, eftersom storpubliken och den allmäntjänande pressen inte haft så mycket seniorfotboll att bevittna där de senaste säsongerna.

Det krävs dock ingen boll och nymålade sidlinjer för att se skönheten i denna glimrande pärla. Belägen endast ett stenkast från den silkeslena sanden vid ortens badplats och det dova mullret från Bergs sågverk (ja, vi säger fortfarande Bergs). Vi har vecka ut och vecka in funderat febrilt över huruvida Lillesjö IP skulle ta sig in på topp tre, eller kanske få nöja sig med en hedersfylld femteplats, på listan över traktens finaste fotbollsarenor.

Nåja… arena är väl att ta i. Men inte många idrottsplatser i regionen kan konkurrera med denna idyll, som kombinerar ett välrenommerat prisskåp i klubbhuset med perfekt uppradade spelargångar ut från omklädningsrummet i direkt anslutning till spelplanen. Allt detta placerat i fullständig harmoni i skogslugnet, med ett så tätt tallbestånd runtom att ljudet från domarens visselpipa isoleras mot omvärlden och når den fotbollsintresserades öron i den vackraste symfoni. Många ser också på dansbanan och minns tillbaka till en svunnen tid med varma midsommarkvällar, och påminns om att Lillesjö IP är mer än bara en fotbollsplan.

Vi tvingas dock konstatera att alla dessa faktorer har åsidosatts och fallit i glömska i tidningens topplista. Istället glorifieras den ena halvdana friidrottsanläggningen efter den andra. Ja, för en fotbollsplan med löparbanor runtom är ingen riktig fotbollsplan, det är sen gammalt. Och en märklig förkärlek verkar finnas till gamla ruttna träläktare som man får ont i baken av att sitta på. Trots den självklara oskrivna regeln som säger att lokalfotboll upplever man inte sittande. Utan då står man och hänger på det kritvita räcket som omger planens sidlinjer, vare sig man vill eller inte. 

Vi som skriver detta kan bara hoppas att vi snart återigen får göra just detta. Och att vi ännu en gång kan uppleva soldränkta sommarkvällar i skogsbrynet, hejandes på våra blåvitrandiga hjältar. 

Med detta sagt förväntar vi oss ett hedersomnämnande av tidningens sportredaktion som uppmärksammar denna kulturklenod. Eller åtminstone ger Mörlundas stolthet en plats på en så kallad bubblarlista.