Nu bubblar irritation och småsurhet upp inom mig igen. Inte för att jag missunnar föräldrar och barn att vara tillsammans och umgås. Inte alls. Men – med anledning av förslaget som Socialdemokraterna lagt fram, om en familjevecka, så börjar det småputtra inom mig…ja, nästan koka faktiskt.
Under arbetslivet får man som förälder ha mamma/pappa-ledigt. Vilket är självklart. Likaså är rätten att vabba en självklarhet.
Och nu kommer då förslaget om en familjevecka. Det kan kanske vara ok, möjligen. Men jag kan inte låta bli att undra varför man inte kan passa på att ha mer gemensam tid med familjen på fritiden? Varför inte planera saker gemensamt och umgås då?
Allt detta jag nu nämnt gör ju att man som förälder helt ”automatiskt” får lite andningshål i den intensiva arbetsveckan. Visst, jag förstår att det även tar på krafterna att vara hemma med sjuka barn. Absolut. Men ändå – du får i och med det ändå en dag med vila/luft/paus från arbetet.
Och nu kommer jag till det som småputtrar inom mig: Vi barnlösa, vi ensamstående, vi ska – år ut och år in – jobba minst fem dagar i veckan! Utan möjlighet till vab (lufthål), utan möjlighet till den eventuella familjeveckan. Och det är till och med så, i vissa fall, att jag inte ens får önska semester vid jul-, påsk- eller novemberlov. Nej, för då ska ”vi med familj gå i första hand”. ”Du har ju inga barn, så du kan ju ta semester vilken annan tid som helst på året”. Man kan nog säga rent generellt att det är en oskriven lag på många arbetsplatser.
Inte konstigt att vi som alltid ställer upp, vi som får jobba alla dagar, om vi inte själva blir sängliggande, blir utbrända och knappt orkar jobba fram till pensionen!
När ska det läggas förslag om exempelvis en dag i kvartalet för ensamstående att få tid att vårda sina sociala kontakter, resa till släkten och liknande? Jag kanske borde skriva en vecka per kvartal, men jag går ut lite lågt så ingen tycker att vi som lever i den situationen tar skattepengar från barnfamiljerna.
Jag må låta som en sur gammal nucka, men nog är det orättvist minsann. Ensam måste vara seg och stark!
Förresten, jag är inte ensamstående, jag är enastående. Så det så!