”Man är ingen riktig alkis om man inte kan leva på panten”, skämtas det om. Men vi behöver panta många burkar för att få in de 100 miljarder kronor som kemisk allergi kostar Sverige varje år (i vårt län cirka 2-3 miljarder). Sjukdomen alkoholism registrerades 1939, men betraktas ofta som ett beteende som man själv kan förändra. Och vi skämtar mer om alkisar än om människor med cancer, hjärt-kärlsjukdomar eller långtidscovid. Få människor drar skämt som ”lite cancer får man väl tåla”.

Jag tror inte att någon vill ha en diagnos stämplad i pannan. Oavsett om man inte har några vänner, man har kass ekonomi, man är ful eller handikappad eller har en sjukdom så vill man inte skylta med det. Skamkänslorna över att inte vara en lyckad medlem i flocken blir för stora och hindrar många från att be om hjälp.

Jag drack 24 burkar trekommafemmor om dagen men hade inte svarat ja på frågan om jag var alkoholist. Jag visste inte att jag hade en sjukdom som går att behandla. Mina skamkänslor var så stora att jag beslutade att ta livet av mig. Det var den 15 oktober för 19 år sedan.

Systembolaget skriver att var femte svensk har en familjemedlem som dricker för mycket. Ändå pratar vi inte om det som en sjukdom. Antalet öl är ganska ointressant. Om du liksom jag har en kemisk allergi så kickar du igång hjärnans belöningssystem med en folköl. Nio av tio har inte det problemet. Det är vi andra som har det. Men vi kan hjälpas åt att dämpa skammen. 

Om det inte hade varit så skamligt kanske jag hade sökt hjälp tidigare och några av mina vänner fortfarande hade levt.