Självklart ska våra gamla och multisjuka åtnjuta den vård de är i behov av om de drabbas av exempelvis coronapandemin om möjlighet finnes. De om några bör efter ett långt arbetsliv vara berättigade till den vård de är i behov av.
Det jag försöker säga är att Sveriges och världens sjukvård kan ställas inför så stora framtida påfrestningar att det blir svårt eller rentav omöjligt att klara uppdraget att ge alla den vård de behöver och har rätt till. Frågan kan då tyvärr oundvikligen bli vilka ska vi prioritera.
Jag vet att denna fråga är ytterst obekväm men vi kan komma till en punkt där frågan blir ytterst relevant. Ska vi ge den sista intensivvårdsplatsen till 20-åringen som har störst chans att tillfriskna eller ge den sista återstående intensivvårdsplatsen till 65-åringen med en mycket osäker prognos.
Jag är själv 69 år och visst känner jag oro inför den krassa verkligheten. Som jag skrev tycker jag att Folkhälsomyndigheten och regeringen tagit kloka beslut i denna fråga. Trots detta drabbar besluten både företag, privatpersoner och statsfinansers ekonomi mycket negativt. Drar vi frågan till sin yttersta spets – ska jag ge intensivvårdsplatsen till mitt barn eller egoistiskt ta platsen själv om jag står närmast till för att få den?
Jag ber till högre makter för att slippa ställas inför detta val. Vi kanske måste inse och ytterst motvilligt acceptera att det finns allt från personella, ekonomiska till region- och statsfinansiella tillkortakommanden för att klara alla landets och världens nuvarande och eventuella framtida kriser. Självklart ska vi ödmjukt och med hög moral tillsammans göra allt som går för att rädda så många som möjligt, men om inte detta räcker? Vi vet ganska lite om vad framtida sjukdomar kan ställa till med. Vi blir resistenta mot olika vacciner och antibiotika och vad kan detta ställa till med i framtida pandemier?
Vi måste till syvende och sist också konstatera att vi är alla, gammal som ung, beroende av livskraftiga och lönsamma företag med arbetare som betalar skatt till den skattefinansierade sjukvården. Utan dessa skattebetalande finansiärer får vi en mycket undermålig sjukvård. De flesta av dessa finansiärer är medborgare i yngre arbetsför ålder. Till sist vill jag bara understryka att dessa är mycket viktiga för ett fungerande samhälle med en fungerande välfärd och en kvalitativ sjukvård.
Veine Gustafsson