När jag ringer hudmottagningen på Västerviks sjukhus får jag veta att de inte klarar vårdgarantin. De hänvisar till min lokala hälsocentral, som inte har några hudläkare som kan bedöma vilken sorts hudåkomma patienten har. Kostnad – 200 kronor.

Remiss till hud i Västervik, och det blir minst tre månaders väntetid. Om det är en allvarlig hudåkomma så är det ju inte så roligt läge, eller? När man väl kommit dit och fått eventuell diagnos så kostar det ytterligare 200 kronor.

Sedan tar det minst två månader till man får ett brev, om att doktorn ska ringa upp en i cirka fem minuter. Kostnad – 200 kronor.

Min slutsats: de ringer patienter mellan klockan 10.00 och 14.00 istället för att behandla patienter. Därför klarar de ej vårdgarantin och får då dessa långa väntetider, eller hur? Men om de hinner ringa tio patienter på en timme får Region Kalmar län 2 000 kronor. Fyra patienter ger ju bara 800 kronor.

Jag har sett på tv att det finns folk i Sverige som knappt har råd att sätta mat på bordet, eller betala elräkningen, som nu i vårt land tydligen växer gigantiskt. Hur ska dessa kunna betala 600 kronor till Region Kalmar län? Och ungdomar blir utan lön fram till slutet på juli om de får ett sommarjobb.

Men om man kläckt denna idé om hur sjukvården ska bedrivas så får man nog dessa effekter. Vore det inte bättre att behandla de som behöver vård istället för att sitta i telefon i fyra timmar? Räkna gärna ut hur många timmar som går förlorade då alla läkare inom Region Kalmar län spenderar på i vissa fall meningslösa telefonsamtal – siffran lär bli gigantisk.

Nej, behandla patienter och, om tvunget, skicka ett brev. Så klaras nog vårdgarantin och väntetiderna blir normala.