Av Sveriges Riksbanks utgivna sedlar och mynt är och förblir Sveriges enda auktoriserade betalningsmedel.
Så är det och så måste det vara. Alla andra betalningsmetoder är och förblir överenskommelser mellan säljare och kund. Det är ett ohemult krav från en säljare att vägra det enda statligt garanterade och beskyddade betalningsmedlet till förmån för betalningsmedel, vilka egentligen är resultatet av överenskommelser.
När jag som köpare använder ett betalningsmedel, som egentligen är resultatet mellan mig och banken, utfärdaren av kortet eller betaltjänsten. Inte en statligt auktoriserad affär.
Om kortet eller min signering av affären är olaglig är det ett bedrägeri mot säljaren. Om jag använder mig av förfalskade pengar är det ett brott mot staten, falskmynteri. Vilket har en helt annan dignitet och påföljd. Kortbedrägerierna ökar ständigt och metoderna att falskkopiera bankkort finner allt listigare vägar. Samtidigt ökar bankernas och kreditbolagens kontrollåtgärder mot köparen. De snubblar ständigt på den lagstadgade personliga integritetens gräns.
Fasan i Orwells framtidsskildring, där storebror hela tiden har kontroll över människors liv blir till verklighet genom att ett fundament, rätten att ge ut och bevaka kronans valuta, undergrävs.
Oskicket att vägra Riksbankens sedlar och mynt i både banksystemet och i kontakten mellan köpare och säljare är detsamma som att urholka statens valutamonopol, och banksystemet som auktoriserade länk. Att i alla lägen få tillgång till egna kontanter genom banksystemet och att använda denna auktoriserade valuta i affärer, borde vara en lagstadgad rätt för såväl invånarnas som statens trygghet.