Musikern Kalle Sellbrink, som själv varit en del av det kritikerna benämnt "lättsinnig underhållning" i restaurangen i gamla missionshuset, skriver att han blir lite illa till mods. "Som att det bara skulle finnas ett 'rätt' sätt att använda lokalen på och att alla andra sätt är 'fel'".
Jag läste insändaren från ”Medlemmar och sympatisörer” till Hultsfred evangelisk Lutherska missionsförening i Vimmerby Tidning häromdagen. Författarna till insändaren uttryckte ett missnöje med att restaurangen Hos Annika har getts tillåtelse att flytta in i den lokal som tidigare var missionshus.
Eftersom kritiken mot Annika Stagårds restaurangverksamhet indirekt även innefattade mig i någon mån (i egenskap av en av dem som under året har bedrivit ”lättsinnig underhållning” på restaurangens scen, vilket skribenterna tycker är ”hemskt”) skrev jag en kort Facebook-kommentar till svar. Eftersom jag nu, ett par dagar senare, faktiskt inte riktigt lyckats släppa innehållet i insändaren kommer här ett försök att utveckla mina tankar i frågan.
Jag börjar med den mest självklara invändningen (som även har lyfts fram av flera personer i kommentarsfältet), nämligen att den som äger en fastighet är i sin fulla rätt att bestämma vilken typ av verksamhet som ska få bedrivas där och att före detta ägare gör bäst i att hålla eventuell kritik för sig själva. Där kan man egentligen klippa av hela diskussionen, men det finns något mer i texten som jag inte riktigt kan skaka av mig.
Låt mig börja med att säga att jag är övertygad om att det före detta missionshuset i Hultsfred har varit fyllt av kärlek, glädje och gemenskap under åren då det var ett missionshus. Det är dessutom en vacker byggnad med en fin akustik, som gjord för sång och musik. Själv har jag tillbringat snart 30 år på krogen (i nyktert tillstånd och med gitarren i min hand, ska väl tilläggas). Jag har spelat musik på ett oräkneligt antal pubar, restauranger, MC-klubbar och nattklubbar i vårt land (och därtill ett stort antal kyrkor) och nästan undantagslöst har jag bevittnat just kärlek, glädje och gemenskap i dessa lokaler.
Restaurangen Hos Annika är ett lysande exempel på just detta. En välkomnande stämning, stora leenden hos både personal och gäster och en genuin värme fyller den vackra lokalen. Det är ett sant nöje att spela och sjunga där. Allsången och handklappen ekar i väggarna, folk spontandansar bland borden och glädjen är ytterst påtaglig. Att Annika själv dessutom många gånger har visat att hon är en generös och omtänksam person med ett stort hjärta och ett starkt engagemang för de behövande är bara ett extra plus i sammanhanget.
Restaurangen Hos Annika är ett bra exempel på hur en lokal kan användas för att skapa glädje och gemenskap mellan människor, menar Kalle Sellbrink.
Därför blir jag lite illa till mods när människor känner sig tvungna att uttrycka missnöje över att det tidigare missionshuset inte längre är ”ett forum för Luthersk- och Roseniansk- förkunnelse” utan att det i dag i stället är en annan typ av glädjekälla, för andra människor. Som att det bara skulle finnas ett ”rätt” sätt att använda lokalen på och att alla andra sätt är ”fel”. Den här världen har mer än nog av konflikter, som i grunden alla bottnar i ett ”vi-och-dom-tänk”.
I det läget känner jag att det behövs mer förståelse för våra medmänniskor, inte nya grunder för polarisering. Så, jag kanske är en drömmare, men min tanke är kort och gott denna: Lycka är lycka. Det som kan få människor att bli lyckliga kan aldrig vara fel, även om det kanske inte är exakt på samma vis som just DU blir lycklig. Jag är fast övertygad om att det nu mer än någonsin gäller att ta vara på alla källor till glädje och gemenskap för att vi ska kunna skapa en positiv förändring i samhället.
Så i min värld finns det definitivt plats både för de som ber och de som dansar. Tack för ordet och mycket kärlek till er alla!