När jag växte upp och gick i skolan på låg- och mellanstadiet var det en stor trygghet att ha skolan i närheten av hemmet och man kunde själv ta sig till och från skolan. Efter att läxorna var gjorda fanns det tid för lek och socialt umgänge med kompisar och allt var frid och fröjd. Visst, tiderna förändras, men en sak som inte har förändrats någonting är tryggheten i att ha skolan i närheten på orten där man bor. Det är likadant som det alltid har varit.

Nu, liksom för åtta år sedan, börjar det återigen pratas om att lägga ner skolor vilket verkligen inte känns bra, varken för elever eller föräldrar. Barn som är i förskole/lågstadieåldern är inte mogna för att bussas till en annan ort med längre skoldagar som följd och eleverna mår inte alls bra av att deras älskade, trygga skola som ligger i närheten av deras hem är nerläggningshotat.

Dessutom blir det inte attraktivt för familjer som vill bosätta sig på en mindre ort om det inte finns skola/förskola och det kan också få följden att människor flyttar från orten och kommunen, med minskade skatteintäkter som följd. Alla förstår att det måste sparas pengar. Men gör inte det på något som drabbar det viktigaste vi har – barnen.

När skolorna var nerläggningshotade förra gången var det bland andra Lars Johansson (V) och hans parti som demonstrerade med skyltar för att bevara skolorna och man fick till och med igenom en folkomröstning. Utfallet den gången blev att skolorna skulle bevaras. 

Var finns Lars Johansson nu? Kommer han att gå ut lika hårt med en demonstration den här gången? Kommer det en ny folkomröstning? Visst ja, jag glömde ju att Lars Johansson och hans parti sitter i majoritet, vilket tydligen är stor skillnad mot att sitta i opposition.