Nyligen gjorde jag i en insändartext, "Om det värsta skulle hända", vissa jämförelser mellan krisen 1914 och krisen 2022. Efter att ha noterat reaktioner under några dagar kan man konstatera en väsentlig skillnad: Inget allmänt jubel. Vid krigsutbrottet 1914 marscherade de tyska, franska, ryska och brittiska ynglingarna iväg med en sång på läpparna och omgivna av extatiska folkmassor. Dåförtiden var patriotism nästan liktydigt med militarism och när ungdomen manades till stora bedrifter gällde det tyvärr ofta krigiska bedrifter. 

Vi har, eller borde ha, lärt oss att verkligheten inte ser ut som romantiska historiemålningar. Krig är smutsigt, kostsamt och ovärdigt. De avgörs, om krig någonsin blir definitivt avgjorda, genom avancerad teknologi, ansamlade resurser, opersonlig strategi och befolkningens uthållighet, inte av individuella hjältedåd. Och vi vet att det framför allt är civilister som får lida. 

Förmodligen hade Vladimir Putin och andra ryska makthavare, liksom somliga makthavare 1914, åstundat ett kort, snabbt, billigt, begränsat och segerrikt krig. Liksom 1914 har denna målsättning inte förverkligats. Protesterna och fördömandena har varit många, både inom Ryssland och i övriga världen. Det finns de som upprepar hemska floskler som passat för första världskriget, men flertalet förefaller mest intresserade av den humanitära aspekten och de negativa följdverkningarna av den pågående konflikten. I detta finns förhoppningar, som man kanske ska undvika att övervärdera, men förhoppningar icke desto mindre.