"Centrum i Mariannelund ser ut som en soptipp. Jag tror aldrig under mina år i Mariannelund att jag sett ett skitigare torg", skriver Johan Zedig.
Ni vet känslan när man växer upp på en ort, hur man i sin ungdom sett den vara som en liten idyll. I min uppväxtidyll Mariannelund fanns det fyra livsmedelsbutiker, tre bensinstationer, klädaffärer, tre banker, Motorsport, Sibylla, säkert fem frisörsalonger, bibliotek, flera bagerier, skoaffärer och fungerande biograf.
Jag minns kvällar i Tennisparken när vi spelade tennis mot varandra, jag minns Slättvallen och all fotboll som fanns, bandy, vi hade landhockeylag som tävlade mot varandra. Det fanns företagarföreningar och köpmannaföreningar, vi hade schack, MAIS, frimärksklubbar, och hembygdsföreningen som lagt ner slit på den fina hembygdsgård vi har.
Jag tänker också på vårt fiske, i sjön Skruven, fina Fagersjön, vid Spilhammar. Och tänk bara på hur Emilkraften kom till – hur engagerade människor i bygden vill förändra, hur man vill få en levande landsbygd.
Men tänk så tragiskt det blivit. Centrum i Mariannelund ser ut som en soptipp. Jag tror aldrig under mina år i Mariannelund att jag sett ett skitigare torg eller en skitigare parkeringsplats än den utanför ICA, hur kan det vara möjligt? Man skäms som boende på den här orten när det är så mycket turister i omlopp runt centrum. I gamla Konsum, där står dörrarna på vid gavel. Bankhuset står tomt och öde. Torget har blivit en "skräplåda", fontänen är full av papper och avfall.
Johan Zedig har reagerat över det han menar är ett samhälle på väg utför och där nedskräpningen i centrum blir en barometer för hur orten prioriteras och mår.
Än mer tragiskt blir det när man hör hur ens föräldrar, gamla vänner och bekanta börjar prata om att flytta ifrån samhället, då det längre inte känns tryggt att bo här. För vad gör vi om vi blir sjuka och behöver vård? Hinner ambulansen komma hit? Kan vi få tag i våra mediciner om de tar slut? Hur blir det med tandläkaren, måste vi åka iväg för att laga våra tänder? Frågorna och funderingarna är många och jag delar deras oro.
Det går inte att dra annan slutsats än att vi bor i ett bortprioriterat samhälle i Eksjö kommun. Frågan är bara varför?