När Centerpartiet klarlägger att vi inte förhandlar med ytterkanten, följer många kommentarer om att det är barnsligt, vi har ingen rätt att hävda att dessa två partier inte kan förhandlas med.

Om jag skulle sätta ord på att förklara detta så gör jag det enklast genom exempel. Jag och grannen har olika politiska åsikter, han är S och jag är C. Vi är så kallade värdefasta inom våra partier, det vill säga vi har en klar bild över att våra partier i en ganska bred utsträckning står för våra egna värderingar.

Vi spenderar många av våra träffar till att diskutera samhällsproblem, allt från energifrågan till utbildning. Och gemensamt i alla frågor är att vårt slutmål är ganska likt varandras. Men det som skiljer sig är våra tänkta lösningar, det vill säga vägen dit.

I diskussion med SD och V, eller genom att läsa respektive politiska program och sedan vårt, vilket är "handboken" till respektive politik, så är det inte bara vägen dit som skiljer sig – det är också slutmålet i stor utsträckning.

Jag driver min politik, och ytterst Centerpartiets politik, genom öppna dialoger. Det är ofta både bildande att se på saker ur olika perspektiv och höra andras argument – men även höra sina egna och avgöra om de är solida eller kan utvecklas. Men dessa dialoger utgår alltid från den yttersta frågeställningen: Vad är målet med detta beslut? Vad uppnår vi, och är det ett steg i vårt långsiktiga mål om att vara en god kommun, region, land att bo, leva och verka i?

En röst på mig, är en röst på Centerpartiet, då jag är skyldig att driva vår krets gemensamma ställning i sakfrågorna.