Vem är då jag, som sticker ut hakan och försöker skuldbelägga någon helt annan än samhället? Jag har själv varit fosterhemsplacerad, som det hette då, och det var inte bra. Sedan växte jag upp utan att förstå hur det gick till. Bildade familj utan att veta vad det innebär. När barnen växte upp så svek jag dem på alla tänkbara sätt, jag var en helt oansvarig vuxen. Barnen växte upp och blev förvånansvärt bra vuxna, ett av barnen hamnade snett och vi hade inte förmågan att reda upp det.

I mitt yrkesliv har jag jobbat med människor hela tiden. På psyk, på akutpsyk, på sjukhus, som behandlare, 15 år som socialsekreterare och som skolkurator, och nu först har jag lärt mig att ansvaret ligger på oss som föräldrar, inte på samhället! 

Under de senaste åren har vi kunnat läsa om barn och ungdomar som är på glid i vårt samhälle. Barn som rekryteras till kriminella gäng, där de blir springpojkar och mördare i stället för att vara ute i skogen och bygga kojor, smygröka och palla äpplen, kanske smyghångla.

I stället ser vi på när fler och fler barn blir dödade i hemska gängkrig, missbruka narkotika och våldta. 

Vad är vuxenvärdens inställning när allt detta sker? Jo, vi kryper in i nånannanismens trygga bubbla och skriker på samhället – som om det vore samhället som ska se till att våra barn håller sig hemma på kvällar och nätter. Är det samhället som ska se till att våra barn inte röker på eller sitter på skoltoaletter och boffar? Är det verkligen samhällets fel när vi stillatigande ser på när våra barn och unga så tragiskt förstör sina liv? 

Nej, kära medföräldrar, nu är det dags att vi börjar ta kontroll över det som händer. Vi måste våga vara ansvarsfulla, intresserade, mogna gränssättare som både i ord och handling visar att vi verkligen vill rädda våra fantastiska barn och unga. Jag förstår att många vuxna föräldrar med barn som råkat illa ut känner sig både maktlösa och rädda, men sanningen är att det är vi som brister när det går illa för den kommande generationen, inte samhället! 

Jag levde själv i nånannanismens trygga bubbla när det gick snett för ett av mina barn och jag kan i dag se att skulden ligger helt och hållet på mig som förälder att vi tillät att det skulle gå snett för hen. Vi är skyldiga vårt barn en uppriktig ursäkt för att vi var så blåögda som föräldrar. Vi är också skyldiga samhället en ursäkt och egentligen skadestånd på grund av alla de skattepengar som samhället lagt på att försöka rädda vårt barn från livet som kriminell! 

Så, mina medföräldrar, är det inte hög tid att börja ta ansvar för våra barn och våra familjer? Ta hand om er, men också om era barn!