De här raderna kommer inte att handla om cyklar, halkskydd eller andra stora frågor.

Det kommer att handla om semester och personal.

Vi närmar oss nu semestertider. Vi har nu semestervikarier som börjar sina introduktioner. Och en del går nu i full drift.

I omsorgen ser vi nu då vilka som söker för att arbeta och ge mig/oss förutsättningen att få semester.

Jag ser en övervägande stor del som inte är födda i Sverige. Där jag arbetar har vi nog fem av sju. Men de är i min värld nu svenskar!

Om vi nu skickar ut dem? Vem kommer då? Vi får inte semester! Eller kan vara lediga?

För ingen tror väl att det finns motsvarande svensk arbetskraft som struntar i att arbeta och går på bidrag?

Jag är tacksam att man hjälper oss. Kompetens i språk och erfarenhet har sina brister, men det kommer någon. Mitt/vårt ansvar som medarbetare ökar! Men gör vi det bra har vi snart många nya arbetskamrater i omsorgen som ger oss avlastning och möjligheter till ledighet.

Jag är glad och tacksam för Muhammad, Ali, Besa, Sahrah, Igor, Jenna, Lieza, Brendah med flera.

Ni söker till mitt yrke. Ni talar om viljan att arbeta. Och ni är en förutsättning för att vårt system skall fungera! Sedan får vi inte glömma, man kan inte lära sig allt det erfaren personal med 15–20 år kan på en gång. Det måste vi andra som arbetar komma ihåg och vara med och stötta!

Jag vill inte slussa ut, jag vill slussa in i samhället! 2022 behöver Sverige anställa mellan 200–250 undersköterskor varje dag. Eller runt 75 000 stycken, det är om fyra år!

Vi hyr kockar från Baltikum, saknar chaufförer och hantverkare. Frågan är numera inte om vem som kommer som personal utan vem av oss som skall bli utan!

Jag önskar er nya lycka till! Och er andra en skön välbehövlig semester.