Och mörkret låg tätare och tyngre över landet och det berodde inte allenast på övergången till vintertid, utan framför allt på att regeringsmakten låg i händerna på idel mörkmän och några mörkkvinnor. Dessa personer var fångade i en form av tänkande, om det förtjänade att kallas så, som inte utvecklats nämnvärt sedan 1800-talet.
De trodde att alla svårigheter kunde lösas med förbud eller förtryck och med gängkriminalitet och ett krig i Östeuropa som lämpliga förevändningar avsåg de att utnyttja sin mandatperiod till att sätta ihop en polisstat. Regimen slungade sin förkastelsedom mot utländskt inflytande (samtidigt som den uppvaktade utländska halvdiktaturer för att få deras stöd till sin Natoansökan) och riktade särskilt sina ansträngningar mot invandrare och asylsökande, som sökte sig till landet för att hitta jobb eller fly undan förtryckare eller finna en bättre tillvaro och liknande suspekta skäl som mörkmännen betraktade med djup misstro.
Nykomlingar till landet förbjöds bland annat att bära slöja, att ha låg inkomst, att kritisera myndigheter, att ha skumma släktingar, att missbruka droger, vid hot om utvisning. Att inte missbruka droger lät både förnuftigt och självklart och i landet, där alkoholen flödade fritt vartenda veckoslut och lämnade efter sig en deprimerade skörd av våldsbrott och förargelseväckande beteende och tillknycklade ölburkar och krossade glasflaskor, kunde det måhända vara en positiv insats för både folkhälsan och den allmänna ordningen att utvisa samtliga suputer, men mörkmännen hade inget sådant i åtanke (spriten och snuset var ju fosterländska traditioner), de ville komma åt de modernare drogerna som luktade utländskt (vilket brännvinet borde ha gjort eftersom det historiskt sett var en importvara).
Mörkmännen önskade också underlätta polisens arbete, bland annat genom att göra medborgarna till angivare, att sända militära trupper till polisernas understöd, att avskaffa de hittillsvarande kraven för kroppsvisiteringar, att häva sekretessen rörande känslig information när polisen ville ha tillgång till den, alltså minskning av tryggheten i den ökade säkerhetens namn.
Således fortskred eländet med det ena illavarslande påbudet efter det andra medan landets invånare traskade vidare genom vintermörkret i riktning mot den högtid som skulle symbolisera hopp, givmildhet, försoning och medmänsklighet.