Visst var det mycket som var bättre förr! Det kan gälla mycket – men i synnerhet skolan. Det har väl alla undersökningar visat med stor tydlighet. Nu senast med jämförelserna länder emellan vad gäller läsförståelse och matematikkunskaper.
För att inte tala om alla rapporter om elever som går ut skolan utan godkända eller fullständiga betyg, utan möjligheter till fortsatt utbildning.
Hur kunde det bli så här?
Under mina år som lärare såg jag försämringar hela tiden, men vi lärare blev aldrig tillfrågade. Det bestämdes alltid över våra huvuden. Men att det skulle leda till sådan försämring som vi nu upplever kunde vi i vår vildaste fantasi inte ana.
Det var mycket som var bra förr. De flesta av oss, ja nästan alla, var utbildade. Vi hade reglerad befordringsgång, det vill säga man flyttades upp i lön efter vissa år. Ingen kunde bli rektor utan att ha arbetat vissa år som lärare. Skolan var statlig med ett övergripande ansvar, vilket innebar en rättvisare fördelning av resurser. Vi hade fortbildning kontinuerligt.
Kommunaliseringen är ett av de största misstagen som gjorts, liksom friskoleetableringen som nu är utom kontroll. Det som var menat att främja aktiviteter som musik och idrott allra först har blivit ett sätt där inte kunskap om pedagogik och undervisningens syfte står i centrum längre utan vinstintresset att tjäna pengar på skattemedel är huvudsyftet. Huvudmän kan vara vem som helst utan förankring i skolans värld. Det kan finnas goda exempel, men de överskuggas av de dåliga.
Alla läroplaner som kommit och gått. Knappt hade man hunnit sätta sig in i den förra när det kom en ny. Och alla dessa omorganisationer. Blev det inte bra? Då var det bara att göra en till. Inte underligt att det inte blev någon ro i skolan.
Faktiskt är det så att jag, som nu varit pensionerad i cirka 20 år, är glad för den tiden jag arbetade i skolan – för så mycket sämre tycker jag det blivit. Alla håller ju med om att vi måste satsa på skolan, men ändå blir det neddragningar i både tjänster och resurser när kommuner ska prioritera.