Vi lever i en tid där ord som hållbarhet och miljövänligt klingar ljuvt och vackert. Men medan våra politiker glatt poserar bredvid gröna banderoller och nickar instämmande till tal om en hållbar framtid, måste vi fråga oss: Är det bara tomma ord som ekar i kommunhusens korridorer? Är det inte dags att vi slutar applådera symbolpolitik och istället börjar kräva verklig handling?
Det är en sak att måla om stadsbussar med löften om en grönare morgondag, men en helt annan att faktiskt förändra kursen för vår gemensamma framtid. Vi behöver färre fruktlösa träbyggnadsstrategier. Vi behöver fler konkreta åtgärder.
Det är dags att våra kommunpolitiker slutar agera som skrämda ekorrar inför byggjättarnas makt och börjar ställa krav som gör skillnad.
Bygg- och anläggningssektorn står nämligen för cirka 20 procent av Sveriges klimatutsläpp. Så varför lyser politikernas förändringsvilja med sin frånvaro? Jag tillåter mig att tro att svaret ligger finns någonstans mellan rädsla, lättja och okunskap – med övervikt mot det senare.
Sveriges kommunpolitiker vet helt enkelt inte hur och till vem de ska kravställa ett hållbart byggande. Ett rent ut sagt tragiskt konstaterande med tanke på att vi ska vara klimatneutrala år 2030.
Det finns dock, tack och lov, ett starkt lysande undantag i detta sorgliga konstaterande: I Uppsala har politikerna visat att det är fullt möjligt, om än ansträngande, att agera som verkliga förändringsagenter och förebilder. Genom att ställa hårda miljökrav har de satt ribban högt för byggprojekt i kommunen. Ett exempel på detta är kravet att byggnader inte tillåts ha ett större klimatavtryck än 165 kilo koldioxid per kvadratmeter för att få markanvisning.
Så tar man ansvar och kravställer på riktigt!
Den typen av hårda krav tvingar byggbranschen att vända ut och in på sig själv för att hitta nya lösningar, vilket driver på innovationsandan och ökar våra chanser att bygga ett hållbart samhälle för framtiden.
För att ta reda på hur politikerna i Uppsala har lyckats så bra, och vågat ställa så pass hårda krav, ställde jag frågan direkt till Erik Pelling (S), kommunstyrelsens ordförande i Uppsala, och fick följande till svar:
”För att vi måste. Uppsala ska vara klimatneutralt 2030 och klimatpositivt senast 2050. Då måste vi få med oss byggbranschen i klimatomställningen. Vi ser också att det finns en stor potential i den ekonomiska nyttan, kopplat till innovativa lösningar, som kan gynna Uppsalas näringsliv.”
Linda Eskilsson (MP), kommunalråd med ansvar för klimat och miljö i Uppsala, är inne på samma linje:
”Vi har ett klimatnödläge. Vi har fattat klimatmål som vi ska nå. Då måste vi också våga hitta vägar för att nå dit.
Till detta ska nämnas att Boverket ständigt kommer med nya krav som på något märkligt sätt tycks mer anpassade för dåtid än framtid. Så brukar det bli när man försöker vara alla till lags, när man inte vill – eller vågar – stöta sig med exempelvis det högljudda betongindustrin. Resultatet blir att marknaden tillåts styra, och politikerna som inte vågar säga ifrån förpassas till sittande ankor.
Skärpning nu, alla rädda, lata och okunniga kommunpolitiker! Det gör ont att förändras, men ibland krävs det lite smärta för att utvecklingen ska gå i rätt riktning. Lösningen finns rakt framför näsan på er: Ta rygg på Uppsala, ett av extremt få goda exempel på hur modig och framåtlutad kravställan ska gå till.