Beror det på att cirka 98 procent av de svenska grisarna lever inomhus på trång yta under hela sitt korta liv och aldrig får böka i marken eller känna solens strålar mot sin hud? Eller ska vi kanske känna oss stolta över att varje kyckling förfogar över en yta som motsvarar en A4 – eller att vi importerar djurfoder som bidrar till att skövla regnskogen?

Med avsky läser vi om asiater som äter hundar och katter, samtidigt som vi skickar ner våra svenska grisar i det plågsamma koldioxidschaktet. Att husdjur är värda att älskas – medan grisar, kor och kycklingar ska läggas på tallriken – har vi fått lära oss sedan barnsben. Att de svenska djurfabrikerna värnar om djuren är en annan seglivad myt, som det är dags att avliva.

Djurindustrin handlar alltid om gradskillnader i helvetet och det innebär att även de svenska djurfabrikerna är plågsamma inrättningar, som syftar till att föda upp och slakta djur. Konsumenter har vaggats in i tron att avslöjanden om missförhållanden på gårdar och slakterier tillhör undantag och det lättaste är att blunda för djurens lidande. 

Självklart finns det bönder som inte har några anmärkningar, men det förändrar inte det faktum att djurindustrin är en onaturlig miljö där stora mängder individer trängs ihop på trånga ytor, så även i Sverige. I landet som förknippas med världens bästa djurskydd får 10 grisar samsas på 9 kvadratmeter, kycklingar är så sönderavlade att de får svårt att bära upp sin kropp och tusentals djur dör varje år i transporter på väg till slakteriet.

Det svenska köttet kan lätt ersättas av växtbaserade alternativ som inte är på bekostnad av andra varelser. Att välja bort köttet från din tallrik är att värna om djuren och vem vill inte göra det?