Kräftdjur och fiskar är, för många, så lågt stående att de inte räknas som enskilda individer, de räknas i ton. Deras uttryckslösa ansikte vittnar inte om lidandet och eftersom vi inte kan höra dem skrika av smärta när de krossas till döds i näten eller höra ropen på hjälp när de kippar efter luft då de sakta kvävs på land, tror vi att de är oförmögna att känna. Men forskning visar det motsatta.

Men även utan kunskap kan man i filmklipp se hur fiskar sprattlar för att komma tillbaka ner i havet, det heter ju inte "hal som en ål" för inget. I ett videoklipp som fått stor spridning kan man även se hur en kräfta offrar sin ena klo för att undkomma döden i kokande vatten och i dokumentären "Bläckfisken och jag", ser man att vattenlevande djur är allt annat än havets frukter.

Det storskaliga fisket som visas i dokumentären Seaspiracy, får de flesta av oss att kippa efter andan. Dör haven, dör vi, eftersom 50 procent av syret produceras av haven.

Jag anser att det bara finns ett hållbart fiske för oss som inte måste äta fisk och det är att sluta vara som kräftpesten. Genom att istället fiska upp ett växtbaserat alternativ i affären, så slipper torsken, strömmingen, räkan, kräftan och alla vi människor torska!