I hundra år har sossarna varit största parti i Sverige. I närmare 90 år har sossarna haft statsrådposter och regeringsmakt. Vi kan konstatera att Fälldin ledde regeringen under fem år. Ola Ullsten ett år (med Olof Palmes stöd), Carl Bildt ledde regeringen i tre år. Fredrik Reinfeldt ledde regeringen i två fyraåriga mandatperioder. Sammanlagt 17 år då sossarna inte själva haft regeringsmakten. Av de sista 22 åren har sossarna haft makten i 14 år. Göran Persson tio år och Stefan Löfven fyra år. Reinfeldt var däremellan.

Den kritik sossarna uttalar mot hur Sverige har utvecklats beror alltså främst på deras egen förda politik! Granskar man den förda politiken ser man att de förändringar som skett till följd av att sossarna fått lämna statsrådsposterna varit små. Och dessa har i regel orsakats av konjunkturer och omvärldsförändringar. Vi har inte princip inte något parti i Sverige som vill försämra för någon grupp av medborgare. Men om kakan krymper så måste det bli mindre att fördela. För dem som har minst är det alltid mest besvärligt att få mindre att spendera.

Vi kan konstatera att klyftorna mellan dem som har mest och dem som har minst att leva av inte har ändrats nämnvärt under de hundra år sossarna varit största politiska parti i Sverige. Tyvärr finns det tecken på att klyftorna mellan ”rik och fattig” snarast har ökat!

Sossarna och fackföreningsrörelsen införde tillsammans ett trygghets- och välfärdssystem som bygger på inkomstbortfallsprincipen. Denna princip innebär enligt nedan:

Hög lön ger hög pension och låg lön ger låg pension. Hög lön ger hög sjukersättning och låg lön ger låg sjukersättning. Hög lön ger hög arbetslöshetsersättning och låg lön ger låg arbetslöshetsersättning. Hög lön ger hög havandeskapsersättning och låg lön ger låg havandeskapsersättning. Hög lön brukar innebära fler semesterveckor!

Sossarna och fackföreningsrörelsen har alltid framhållit att de är stolta över sitt system byggt på inkomstbortfallsprincipen. Den med låg lön ska alltid ha minst!! Tillsammans med fackföreningsrörelsen har sossarna (som största parti och regeringsparti) också haft stor betydelse för att vissa yrkesgrupper har lägre löner än andra. I synnerhet har det drabbat kvinnor.

Vänsterpartiet (f.d. kommunistpartiet) har i stort sett alltid varit lojala mot sossarnas inkomstbortfallsprincip. Kanske en naturlig inställning mot bakgrund av att det i de kommunistiska länderna tillämpas system med stora inkomstskillnader mellan hög och låg.

Det är ynkligt att det i Sverige kan förekomma en diskussion huruvida vi ska ha råd att ge människor på ett äldreboende ett ägg till frukosten eller inte. Samtidigt har de välbärgades konsumtion av resor ökat enormt, bostadsstandarden har ökat, klädkontot har ökat, prylkonsumtionen har ökat ... Men en del har upplevt att de fått allt mindre i förhållande till de som fått mest. Vart tog solidariteten vägen?