För femton år sedan, när jag bodde i Stockholms län, drabbades jag av artros och blev så småningom inlagd på Danderyds sjukhus där jag fick en ny höftled.

På den tiden varade sjukhusvistelsen fyra dygn och följdes därefter upp av en tre dagars lång vistelse på ett privat konvalescenshem som debiterade landstinget 2 400 kronor per dygn.

Förra hösten var det dags igen. Jag drabbades åter av artros, nu i min andra höftled, och i våras fick jag en ny höftled här på Västerviks sjukhus. Nu blev behandlingen mycket snabbare, men minst lika effektiv. Jag behövde endast ligga inne två dygn.

Jag har funderat över hur mycket allt detta hade kostat mig om jag inte varit bosatt i en välfärdsstat som Sverige; om jag skulle ha varit tvungen att betala dessa behandlingar ur egen ficka?

Varför har ingen pekat finger mot mig och sagt att jag åkt ”snålskjuts” på skattebetalarnas bekostnad.

Det gör man ju så lätt annars när det gäller utlandsfödda som bor i vårt land.