Vi som redan före covid-19 var 1,3 miljoner personer som sparade cirka 183 miljarder kronor åt staten varje år genom att vårda och ta hand om våra närstående. Siffror som sannolikt ökar nu.
Under coronapandemin, när möjligheterna till avlastning genom dagcentraler, daglig verksamhet och korttidsboende har minskats eller helt försvunnit, får vi anhöriga en ännu större börda.
Det är inte en slump att samtalen till Anhörigas Riksförbunds hjälplinje, Anhöriglinjen, ökar kraftigt.
Ingen lag säger att anhöriga är skyldiga att hjälpa till – inte ens äktenskapsbalken. Vård av närstående måste bygga på frivillighet. Att bli tvingad in i ett anhörigskap och rollen som vårdare kan medföra negativa konsekvenser både för anhöriga och de som vårdas.
Vi anhöriga skulle må mycket bättre om vi togs på allvar och tillfrågades om vi är villiga att hjälpa till med olika saker, om vi fick diskutera om vilka uppgifter vi kan tänka oss att utföra och vilka vi önskar att få hjälp med från det offentliga.
Det är väldigt mycket mer stärkande än om man känner sig tvingad för att man är osäker på vad som skulle hända med ens närstående annars.
Vi är någons förälder, syskon, son eller dotter, partner, granne eller vän. Lämna inte oss utanför! Och glöm inte att även barn under 18 år kan vara anhöriga och behöva stöd.