Insändarskribenten behövde tillfällig fritidsplats efter att hon brutit foten, men nekades med hänvisning till att hon och hennes man var arbetssökande."Som arbetssökande gör man bäst i att ringa mamma och pappa."
För så blev det, när olyckan var framme för oss i slutet av sommaren och jag bröt foten och blev tillfälligt fysiskt funktionsnedsatt. Vi insåg direkt att jag inte skulle kunna vara hemma själv med barnen eller sköta lämningar och hämtningar. De första dagarna efter olyckan ägnades därför åt att försöka få hjälp. Om vi tillfälligt kunde få barnomsorg efter min mans tider skulle resten gå att lösa. Förskolans regelverk är tydligt och välformulerat, där visste vi redan att om man har en ordinarie placering kan den utökas vid behov, även om föräldrarna är arbetssökande.
Problemet var fritidsplatsen. Den enda formuleringen som fanns i Vimmerby kommuns regelverk gällande fritidsplats för barn till arbetssökande var följande: ”Elever vars föräldrar är arbetssökande har rätt att behålla sin plats på fritidshem 5 timmar per vecka.”
Det visade sig snart att man på Vimmerby kommun varken visste vem som skulle bestämma över rätten till en fritidsplats eller ens att det här var särskilt prioriterat. Administratören hänvisade till rektorn, som hänvisade till administratören och ingen av dem var lätt att nå vare sig över telefon eller mail och tog sin goda tid att återkoppla till oss. Verksamhetschef Pia Ehrnlund Bengtsson svarade överhuvudtaget inte förrän efter att vi skickat in ett officiellt klagomål och det svaret dröjde tolv arbetsdagar.
Vi fick till sist nej, med hänvisning till att vi var arbetssökande. Trots att vi redan i vår första kontakt informerade om att vi behövde barnomsorg så min man skulle kunna delta i sin arbetsmarknadsutbildning och kunna arbeta på sitt extrajobb. Att han redan tvingats missa både och. Detta också trots att följande axplock från skollagen står med i regelverket: ”En elev ska erbjudas utbildning i fritidshemmet i den omfattning som behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller om eleven har ett eget behov på grund av familjens situation i övrigt. (14 kap 5 §)”
Vi hänvisade till detta och ifrågasatte beslutet och fick till slut rätt. Men det hade dröjt nästan tre veckor. Vi hade inte haft råd att vänta och mina föräldrar var redan på plats och skötte all barnomsorg dagtid. Vårt barn ville inte heller längre gå på fritids då hen kände sig ovälkommen.
Under tiden som denna fråga bollades fram och tillbaka tog barn- och utbildningsnämnden 25 augusti upp vårt tidigare klagomål, som gällde just de otydliga reglerna, och förtydligade formuleringen för plats i fritidshem. För det var i början av sommaren vi sagt upp fritidsplatsen vi nu tillfälligt behövde, efter att ha blivit anklagade för att ha missat i vår skyldighet att känna till regelverket – samtidigt som fritidspedagogen själv erkänt att hen ringt sin chef för att kontrollera reglerna. Detta bekräftade behovet av ett regelförtydligande. Dessutom rundandes det hela av med orden som verkligen visar vilken syn man har på arbetssökande: ”Fritids är inte barnpassning när du gör ärenden.”
Två dagar efter att jag bröt foten hade jag en anställningsintervju, två veckor senare påbörjade jag distansstudier på deltid. Jag var aldrig sjukskriven för min hjärna var aldrig trasig, bara foten. Men som arbetssökande gör man tydligen bara ärenden och förtjänar vare sig respekt eller hjälp – då gör man bäst i att ringa mamma och pappa. Om man har några.