Jag brukar ofta oroa mig lite för våra barn; äter de för mycket socker, rör de på sig för lite, har de för mycket skärmtid...?

Mina barn lever helt vanliga liv. Det finns egentligen inte så mycket att oroa sig för. De går i skolan, sportar, spelar tv-spel och de har kompisar. De har bästa vänner. 

Min äldsta son är 13 år och har en bästa vän sen fyra år tillbaka. De har nu sommarlov. De badar, sover över, spelar fotboll, cyklar, är ute lite sent på kvällarna, snackar om tjejer, snackar hemligheter. Lever livet!

En kväll berättar vännen att han ska skickas ”hem”. 

– De låter oss inte stanna i Sverige mer!

Han ska skickas till Afghanistan. Där har han aldrig varit. Hans pappa levde där till pappan var 7 år. Därför kallas det för barnets hemland. 

Hans hem är här, hos oss. Det är här han vet hur saker fungerar. Det är här han har sitt sociala nätverk med människor som tar hand om och bryr sig om. Det är här han är trygg. 

Nu har han rotat sig här. Han vet hur livet kan vara. Han vet vad han förlorar. Ska han vara tacksam för att han fick vara med en liten stund?

I Afghanistan är det krig, det vet barnen. Där bombar, förföljer och dödar man människor som min sons bästa vän. Det vet barnen också. 

Nu oroar jag mig för helt andra saker! I Afghanistan dödar man barn, säljer barn, gör dem till soldater eller våldtar dem. Älskade barn!!!

Hur tröstar man barn i det här?

Vad ska jag säga?

Hur ska jag få dem att inte tappa tron på vuxna, världen, framtiden, på livet?

Migrationsverket tycker inte att de har skäl nog att stanna i Sverige. Vi ser inga skäl till att de måste åka.  Pappan arbetar och betalar skatt, barnet går i skolan, sportar, spelar tv-spel, har många vänner, har bästa vänner. 

Jag gråter och går sönder för att vi håller på att förlora ett barn. Jag gråter och går sönder för att ett älskat barn håller på att bli bestulen på sin framtid och i värsta fall sitt liv. 

Jag gråter och går sönder för en pappa som tvingats fly och kämpa för att rädda deras liv och sen tvingas se på när Sverige tar ifrån hans barn en framtid. 

Jag gråter och går sönder för att jag inget kan göra och för att jag inte kan trösta. 

Jag skäms så otroligt mycket över Sverige som låter detta hända!

Sluta skicka barn till krig och död!!!