Trots de knapra omständigheterna försåg våra föräldrar, far- och morföräldrar och tidigare generationer socknen med en vacker kyrka, en skola, ett kommunalhus och också ett ålderdomshem. Allt detta låg samlat och bildade tillsammans med affären och ett antal bostadshus en fin liten by, Västrum. Inte långt därifrån ligger Skaftet. Där fanns två affärer, hotell, sågverk, postkontor, kraftstation och ett sjukhem.

Vi barn, varav många fick skolskjuts till skolan, vistades då i byn och kunde när tillfälle gavs kila över till affären för att köpa något litet godis men också hälsa på inne på ålderdomshemmet. Vi kände gamlingarna som satt utanför husknuten och gladdes åt våra besök.

Västrums socken drogs in i Västerviks Kommun år 1971.
Som så många andra orter fick också vår socken smaka på nedmonteringar. Först stängdes ålderdomshemmet från början av 1900-talet som var otidsenligt och svårarbetat men trevligt. I vedboden hördes yxhuggen och på potatisåkern sköttes knölarna med stor omsorg. Ofta kunde vi se de gamla vandra på kyrkogården och pynta sina nära och käras gravar.
De gamla placerades i Gunnebo på Dalsgården, ett nytt och modernt boende avsett för gamlingarna i den södra delen av Kommunen.

Så blev det skolans tur att utgå ur det kommunala utbudet. En friskola för barn från 1 - 12 år öppnade istället och drevs under 5 år. Idag återstår förskoledelen, liten men mycket väl fungerande. Eleverna skjutsades till Gunnebo.

Kommunalhuset från 1930-talet brann ner för 3,5 år sedan och ersätts nu äntligen av en tillbyggnad av skolan. Samtidigt får förskolan en tillbyggnad och uppfräschning av lokalerna de hyr. Västrums socken lever alltjämt och föreningslivet, kyrkan, ungdomarna, gamlingarna och privatpersoner med diverse tillställningar behöver en samlingsplats. Den är efterlängtad och vi ser fram emot att få ta den i bruk.

Jag övervägde länge om jag skulle vilja åldras här i Västrum efter 50 års frånvaro. Jo, här finns kvaliteter som lockade mig tillbaka och här finns flera av mina nära och kära, bekanta sedan barndomen och nyinflyttade. Jag insåg att det mesta av servicen finns i Västervik men en liten del finns trots allt kvar i Gunnebo som för övrigt är en helt unik plats med en av Sveriges äldsta industrier, 250 år, och dessutom en av kommunens större arbetsgivare. Något att vara mycket stolt och glad över.

Gunnebo har ett stort och fint Folkets Hus, skola för 1 - 12 åringar, pastorsexpedition, affär med postservice, en aktiv idrottsförening, några små företag, bussturer till och från staden och sist men icke minst har Gunnebo ett äldreboende för våra nära och kära.

Dalsgården, just nu som ett skälvande asplöv, kanske utgår ur kommunens sortiment och servicen för oss gamlingar i Västrum och Gunnebo beskärs betydligt. Vi trivs och vi vill också kunna leva i närheten av våra nära och kära även den dag då vi är i behov av ett äldreboende. När krafterna tryter och livet förändras med ett behov av kvalificerad hjälp är det av stor vikt att få vistas där man känner sig hemma, där några ansikten från förr skänker trygghet och glädje. En personalstyrka med kompetens men även och icke minst insikt om vårdtagarnas tidigare livsvillkor underlättar åldrandet, skänker respekt och ingjuter lugn och harmoni.
Det kanske rentav finns äldre personer i andra delar av kommunen som skulle uppskatta ett boende på Dalsgården. Det är inte alls ett dåligt alternativ, tvärtom!

Lysande exempel på välmående mindre enheter som klarar både måluppfyllelse med råge och med en god ekonomi utan att tära på någon annans tilldelning, finns och kan vara ledstjärnor och värda att ta del av.

Vi ser fram emot en glädjefylld och trygg ålderdom i ett renoverat och funktionellt Dalsgården under de närmsta 50 åren. Då får vi kanske renovera igen.
Välkommen herr Hjalmarsson att bo tillsammans med oss på Dalsgården den dag då du behöver.

Styrelsen för Västrums Hembygdsförening genom Rigmor Kinnbom