Under sjuttio och åttiotal växte älgstammen med en oerhörd kraft på grund av omställningen i skogsbruket. Skogsbruket började med maskinella avverkningar och hyggena blev större. Detta innebar att fodertillgången för viltet blev obegränsad.

Under åttiotalet sköt vi älgar som aldrig förr och jägare och markägare gladdes åt att kunna skjuta fler älgar för varje år som gick.

Nittiotalet fick vi en stark tillväxt även på rådjursstammen och konkurrensen om fodret ökade. Då fick vi de första varningssignalerna angående älgstammen i form av vikande slaktvikter på kalvar och fjolårsdjur. Medelåldern på vuxna älgar sjönk också på grund av oplanerad avskjutning.

I dagsläget är vi kvar på samma nivå som på nittiotal eller sämre när det gäller vikter och kvalitet på vårt största och värdefullaste hjortvilt . Vi har infört olika regler och avskjutningsmodeller men vi har inte lyckats att vända den nedåtgående trenden på grund av att vi inte har haft samordning av reglerna mellan olika jaktområden.

Ska vi ha en chans att få bättre kvalitet på vår älgstam måste vi få till en samordning mellan älgskötselområden och om möjligt mellan älgförvaltningsområden, när det gäller vilka älgar vi ska spara till avel.

Antalet älgar man vill ha inom ett skötselområde ska helt bestämmas av skötselområdet. Vad som ska samordnas är kvalitén på kvarvarande älgstam.

Vi måste lägga all prestige åt sidan och inte tycka att just vår avskjutningsmodell är den bästa, om vi ska ha en möjlighet att få se en kvalitetsökning av älgstammen. Vi måste kunna hitta någon modell för förvaltningen av vår älgstam som alla kan acceptera.

Jag är säker på att alla vill se stora och välnärda älgar i våra skogar nu och i framtiden.

Seved Johansson ordf Vimmerby Älgförvaltningsområde