Jobbar du för att överleva och försörja dig själv och dina barn? Eller jobbar du för att alla andra arbetar på sina jobb och inte minst för den saftiga lönen du kan åstadkomma?

Hela dagarna ägnar du din tid på en arbetsplats där du gör det du blivit tillsagd, du gör det som förväntas av dig. Efter arbetsdagen går du hem, laddar batterierna inför en ny dag på jobbet.

Förhoppningsvis lyckas du till sist spara ihop till den sprillans nya, blanka och vinröda bilen som äntligen får ta platsen i ditt öppna garage. Och till sist har du den summa pengar till semestern utomlands tillsammans med din sambo.

Och inte tala om den gudomliga lädersoffan som står perfekt i vardagsrummet.

Det du inte tänkt på är, att det tagit dig sex hela månader av sparande till en möbel. Du unnar dig det eftersom den är perfekt att titta på tv i på din lediga dag. Det har tagit dig ett års arbete för en veckas semester, alltså semester sju dagar av tolv månader. Och fyra års prioriterande tid på jobbet för den där splitternya bilen som står alldeles perfekt i ditt öppna garage.

Tänk så många dagar du istället kunnat prioritera hos Doris på äldreboendet eller varit närvarande med dina barn i solljus. Tänk så många dagar du istället kunnat kysst din älskade med ömhet och lust utan stress och oro för att komma försent till jobbet.

Eller bara stillat ner dig i några ynka få sekunder, med kaffekoppen under eken du knappt visste fanns på din gigantiska trädgård. Kanske hade du då hunnit lyssna på vad ditt hjärta vill säga dig med din prioritering här på jorden.

Istället skriver du en lapp till din älskade på bordet, om du hinner. Och när du gör det, häver du i dig ditt kaffe samtidigt som du lämnar barnen på dagis. Doris hinner du inte ens tänka tanken att ringa till idag.

Du pustar ut efter den hektiska morgonen men blir genast på bättre humör när du ser hur vackert din nya bil blänker i solljuset. Och när grannarna stirrar med avundna blickar. Då märker du att du ler.

Sedan åker du till jobbet.

Hanna Maria Möjegård