Insändare: Att vilja väl räcker tyvärr inte för hackspetten

Det stämmer att Naturskyddsföreningen är djupt oroad över dagens situation och kräver en ny skogspolitik i syfte att uppnå Sveriges nationella miljökvalitetskrav och uppfylla våra internationella åtaganden inom FN-systemet för biologisk mångfald är korrekt.

Debattörerna menar att frivillighet, inspiration, egen förkovran och intresse är en viktig grund för ett naturvårdsanpassat skogsbruk. Detta håller vi helt med om. Markägarens engagemang är centralt. Dagens skogspolitik är dessutom helt och hållet baserat på att verksamhetsutövarna i skogen tar ett mycket, mycket stort ansvar. Detta sektorsansvar har varit tydligt uttalat och ett krav för bruket av skogen i tjugo år. Myndigheternas arbetsuppgifter och ansvar är utformade utifrån denna utgångspunkt: styrning, uppföljning och kontroll är minimal. Istället förväntas markägarna ta ansvaret. Den lagstiftning som i huvudsak styr verksamheten, Skogsvårdslagen, är svag och saknar i praktiken sanktionsmöjligheter.

Dessvärre sker många felaktigheter till ett högt pris i naturen - enligt Skogsstyrelsen klarar inte 36 procent av avverkningarna lagens lågt ställda krav.
Inte heller det frivilliga ansvar, som markägare förbinder sig till genom att certifiera sina marker inom FSC eller PEFC, innebär garantier för god naturhänsyn: vi dokumenterar fall efter fall, år efter år av hur certifieringens standards bryts utan att något certifikat dras in.

Under två decennier har skogspolitiken byggt på begreppet "frihet under ansvar". Det är nu helt uppenbart att detta inte fungerar. Visst har en del blivit bättre sedan den allra värsta tiden av kala och gigantiska hyggen under 1970-talet, ingen har påstått annat. Men det räcker inte, vetenskapen talar ett tydligt språk: en lång rad skogslevande arter trängs undan allt mer och många riskerar att utrotas från vårt land om inga åtgärder vidtas. Miljökvalitetsmålen, som riksdagen beslutat om i full enighet över partigränserna, kommer enligt myndigheternas bedömningar inte att uppnås.

Vi undrar: hur kan man i ljuset av detta mena att vi ska fortsätta som idag? Att vilja väl räcker tyvärr inte för att rädda varken vitryggig hackspett eller goliatmusseron.

Karin Åström,
Vice ordförande