Den här typen av reflexioner stannar alltför ofta vid en suck varpå de vanliga bekymren tar över vårt intresse. Men mitt i vår vardag tar politiker och tjänstemän beslut som verkligen har med barnperspektivet att göra. Hur mycket ska vi satsa på våra barn? Hur stora grupper ska vi ha i förskola och skola? Och hur ser konsekvenserna av en kortsiktig spariver i värsta fall ut? Låt mig exemplifiera!
I början av denna månad diskuterade kommunstyrelsen i Vimmerby två motioner som båda tog barnperspektivet som utgångspunkt.
Socialdemokraterna ville utveckla Vimmerby till en mer barn- och ungdomsvänlig kommun. Man pekade på att Vimmerby intar en allt annat än hedrande plats när kommuner rankas efter t ex antalet inskrivna barn per anställd i förskolan eller antalet barn per avdelning på fritidsverksamheten.
Är det en tillfällighet att den tidigare så flitigt använda devisen "Vimmerby - barnens stad" numera sällan hörs, eller har makthavarna helt enkelt förstått att med de medelmåttiga satsningar som vår kommun gör för sina barn, sänker sig bara ett löjets skimmer över den som hävdar att vi i Vimmerby på något särskilt sätt är kommunen som ställer barnen i centrum?
När det gäller rankinglistor om kommunernas företagsvänlighet, får de makthavande politikerna svår och ihållande ångest så snart Vimmerby förlorat några placeringar. När det gäller ranklistor angående barns välmående, är intresset betydligt svalare. En placering någon stans mitt bland landets kommuner verkar vara tillfylles. Barnperspektivet är bra så länge det inte kostar.
I en annan motion föreslog Vänsterpartiet att barn borde behandlas lika oavsett i vilken situation deras föräldrar befinner sig. Vänstern menar att den nedre gräns på 15 timmar per vecka eller lägst 3 timmar per dag som kommunen är skyldig att erbjuda barn till arbetslösa och föräldralediga inte alls behöver vara detsamma som en övre gräns. Åtminstone inte om man hävdar att dagis är till för barnen och deras föräldrar.
Det gör nu inte makthavarna. Dagis är nämligen i deras ögon till för att räknenissar och bokhållare ska få sina kalkyler uppfyllda, vilket är en självklar utveckling när politiker slutar upp att bedriva politik och kapitulerar inför tjänstemännens balanskrav och ekonomiska uträkningar.
Kvartalsrapporternas kortsiktiga resultat gäller framför långsiktiga och ibland svårmätta vinster: Vad händer med barn som redan från början känner sig utanför, som särbehandlas på grund av föräldrarnas belägenhet eller som får otillräcklig stimulans?
Låt oss en gång för alla slå fast att föräldrar är de viktigaste personerna för våra barn. Det betyder inte att föräldrar kan förväntas tillgodose alla de behov som ett barn har. Barn behöver andra barn och barn behöver andra vuxna.
Föräldrarna är alltså nödvändiga men inte tillräckliga för sina barn. Det vore förmätet om man som förälder hävdade något annat.
Dessutom är det viktigt att förstå att föräldrar som får stimulans och kraft i mötet med andra vuxna också kommer att fungera bättre i sina relationer med barnen. Just av detta skäl är förskolan bra för alla barn och för alla föräldrar. Omfattningen av barns vistelse i förskolan avgör föräldrarna bäst, inte räknenissarna i stadshuset.
Eftersom vi i Vänsterpartiet anser att förskolan först och främst är till för barnen, är det direkt stötande att särbehandla barn utifrån föräldrarnas belägenhet. Förskolan finns för att den är bra för barnen.
Förskolan är också bra för föräldrarna, den finns i andra hand för föräldrarnas bästa. Föräldrar som kan försörja sina barn, få tid att söka jobb om man är arbetslös eller ta hand om minstingen i familjen om man är föräldrarledig, sådana föräldrar blir bättre föräldrar också för barn som får tillfälle att under några timmar om dagen få finnas med andra barn och andra vuxna.
I tredje och sista hand är förskolan till för samhället.
Det är en viktig samhällsangelägenhet att barn med olika bakgrund får mötas redan från början. Så är det inom förskolan.
På dagis får man möta andra barn. Där får man leka och lära. Där får man veta att alla barn är lika mycket värda. Där får man öva sig i att tolerans och respekt för olikheter som måste utmärka vårt samhälle.
Allt talar alltså för att det är bra att barn får tillfälle att vistas på dagis på lika villkor. Även om det skulle kosta en liten slant skulle vi alla vinna på att inget barn skulle bedömas efter den situation som mamma eller pappa för tillfället befinner sig i. Då skulle verkligen tankarna om barnperspektiv bli till reell verklighet.
Och hur gick det för de bägge motionerna? Självklart avstyrkte den borgerliga majoriteten båda förslagen. Det är uppenbarligen en sak att tala sig varm för sitt engagemang för barn och en helt annan sak att omsätta sina vackra tankar i praktisk verklighet.
Jan Östling
Vänsterpartiet i Vimmerby
Barnperspektivet i Vimmerby
Under senare tid har vi gång efter annan blivit påminda om begreppet "barnperspektiv". Vi har förstått att händelser som hedersmordet i Högsby eller Bobbys lidande och död ställer smärtsamma frågor till alla och envar: Hur kunde det hända? Hade samhället kunna gjort mer? Hur tar vi vuxna egentligen vårt ansvar för dessa våra minsta?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.