I andra länder däremot, med mer liberal lagstiftning, för bolaget minst lika aggressiv reklam för sina produkter som någonsin Bacardi, som Beijer nämner som ett avskräckande exempel. Den bistra sanningen är nog att företagen anpassar sig efter de möjligheter som ges, vare sig de har sitt säte i Sverige eller någon annanstans.
I själva verket är just svenska statens ägande av Vin & Sprit ett bekymmer för Sverige vid internationella samtal kring folkhälsofrågor och behovet av minskad alkoholkonsumtion.
Hur ska Sverige ha någon trovärdighet i sådana diskussioner, så länge staten äger ett av världens största spritföretag?
Beijer menar att en försäljning på lång sikt är en dålig affär för folkhemmet, eftersom den bara kan göras en gång. Jag tror dock att han förbiser en viktig detalj:
Förvisso skulle en försäljning inbringa ett avsevärt belopp till statskassan när den sker. I TV4-Nyheterna bekräftades på tisdagen den uppgift jag fick från finansdepartementet för en vecka sedan, att Vin & Sprit är värderat till 40 miljarder kronor. En försäljning minskar statsskulden med ett rejält snäpp, men det är ju inte enbart en engångseffekt. Räntekostnaden för en skuld på 40 miljarder kronor ligger på omkring 1,6 miljarder kronor om året. Förra året var Vin & Sprits utdelning 750 miljoner kronor, vilket var rekordartat. Det är därför obegripligt att Beijer vägrar inse att det kostar skattebetalarna 850 miljoner kronor om året på att behålla Vin & Sprit i statlig ägo!
Dessa 850 miljoner kronor om året, som hittills varit låsta till att betala räntekostnader, har man ju till godo från den stund man har betalat av lånet. På så sätt skapas ett ekonomiskt utrymme som kan användas till att exempelvis förbättra välfärden och bygga upp den infrastruktur som så sorgligt försummades under de socialistiskt styrda åren. En tiondel av det beloppet skulle göra stor nytta på våra vägar och järnvägar i Kalmar län!

Gudrun Brunegård, Vimmerby
Kristdemokraterna