Jag frågade IAF hur det kunde komma sig att de som inte kan erbjudas Aktivitetsgarantin på hemorten är tvungna att själva bekosta en del av resorna till annan ort. Det var okej, enligt IAF. Likabehandlingen gäller alltså mellan dem som reser (likartad situation). Nåja, det är en förklaring, även om den inte tillgodoser rimliga krav på likabehandling med avseende på ersättningsnivån. Att vissa anvisas Aktivitetsgarantin på heltid och andra på deltid kan inte bortförklaras på det viset. Det har inget med de arbetslösa och deras situation att göra och är således ett brott mot likabehandlingsprincipen.
Att bara vissa i samma situation anvisas Aktivitetsgarantin är också ett sådant brott. Att alla i Aktivitetsgarantin ges samma behandling trots olika situation bryter också mot det IAF ska kontrollera. IAF har bara ett verksamhetsår bakom sig, så det är kanske för tidigt att avläsa dess betydelse, men nog har man arbetsuppgifter.
När Ams inte klarar att erbjuda alla Aktivitetsgarantin, är det av särskilt stor vikt att man försöker selektera anvisningarna. Att man saknar förutsättningar för att göra detta från början behöver ingen vara i tvivelsmål om. Därför måste man självkritiskt kunna avbryta en anvisning, när man ser att man inte kan "leverera" det klienten behöver. Jag kan aldrig acceptera att utsättas för nonsensaktiviteter och försök att mobba ut mig från ersättning, samtidigt som andra får nya A-kassedagar från den kassa jag fortfarande betalar till.
För att rättsäkerheten ska ökas måste omsättningshastigheten i Aktivitetsgarantin ökas. Det kan åstadkommas genom slopandet av heltid och utskrivning av icke hjälpbehövande. På så sätt kommer en större andel hjälpbehövande att "råka" hamna i åtgärder.
Lars-Erik Larsson,
Lomma
Nyheter
Bostad
Affärsliv
E-tidning
Kultur & Nöje
Övrigt
