Utan bilen hade stora delar av Sverige varit omöjliga att bo och verka i och det är idag svårt att tänka sig ett Sverige utan fordonsindustri. Därför känns det självklart att bilen, som står för frihet, rörlighet och flexibilitet, bör högtidlighållas med en egen dag - den 28 oktober.
Bilen är utan konkurrens det mest flexibla och praktiska transportmedlet för privatpersoner och kommer så att förbli under överskådlig tid.
Vi gör hela 2,7 miljarder resor med bil varje år och vi åker fem gånger så långt med bil än med kollektivtrafiken. Bilen är en självklar del i våra liv, så det är med all rätt vi firar den med en alldeles egen dag.
Bilismen föddes 1908 när den första T-Forden tillverkades i USA. I dag finns det 4,4 miljoner bilar i trafik i Sverige. Varje dag tar 1,4 miljoner svenskar bilen för att utföra de olika ärenden som tillhör vardagen, som att handla mat eller skjutsa barnen till och från dagis. Utöver detta tar närmare 2 miljoner bilen till fritidsaktiviteter. Vi tar bilen till jobbet också, i alla fall 2,7 miljoner av oss.
I dag består ofta vardagen av ett evigt pusslande. Vi ska hämta och lämna barn, vi har flexibla arbetstider eller jobbar i skift, vi spelar fotboll med kompisar, vi hälsar på mormor och vi ska hinna storhandla.
Utan bilen skulle tillvaron inte gå att lösa och det är därför inte konstigt att dess popularitet är så stor. Att bilen både förenklar och berikar vårt liv och ökar vår individuella rörlighet är inget vi vill ge avkall på, så därför kommer vi säkert att fira Bilens Dag i många år framöver.
Veine Johansson,
Kalmar läns MBF
Bilen är en självklar del i våra liv
Det var på 1950-talet som vi började bli ett land av bilister. Sedan dess har bilen blivit ett oumbärligt inslag i våra liv. Vi insåg snabbt att bilen är nödvändig för att vardagen ska fungera på bästa möjliga sätt. Bilen gav oss nya möjligheter att kunna välja var vi önskade bo, var vi ville jobba och den gjorde världen mycket mer tillgänglig för oss. Bilen blev ett tecken på välstånd och tillväxt, vilket den är än i dag, 60 år senare.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.