Med politikerns oavvisliga makt och myndighet hävdar Bodil Liedberg-Jönsson att avvecklingen gått rätt till och att ingen påtvingats en oönskad vårdform.
Sannolikt har det rent formella, beslut och handläggning, gått rätt till. Men om så inte varit fallet, hur många gamla människor och deras anhöriga skulle i så fall ansett ett överklagande vara mödan värd? En kamp mellan David och Goliat med en alltför förutsägbar utgång är inget som den som är gammal, ledsen och besviken gärna utsätter sig för - av fullt förståeliga skäl.
Bodil Liedberg-Jönsson rättfärdigar sedan nedläggningen ytterligare med skäl som "minst sagt otidsenlig vårdform" och "stenåldersmetodik". Uttalanden som får mig som arbetat på Moliljan i många år att gå i taket!
Under mina tjugotvå år på Moliljan mötte jag och mina arbetskamrater sällan eller aldrig missnöje från de boende eller deras anhöriga. Däremot uttryckte de ofta uppskattning, tacksamhet och glädje över den goda vård- och omsorg, den kompetenta personal och den trivsamma miljö vi kunde erbjuda. Detta trots det gamla sjukhemmets påstått "otidsenliga vårdform", vilket säkert bör betonas!
När den numera "olagliga" vårdformen med sin bristande "hemlika miljö" snart sanerats bort vill jag gärna att vad den beprövade erfarenheten visar på är att äldre människor också behöver få känna en annan och mer omfattande hemkänsla. Nämligen glädjen och tryggheten över att kunna känna igen sin värld och sina medmänniskor som de som fortfarande representerar det goda och bestående i samhället.
Och att på ålderns höst förskonas från så stora och omvälvande förändringar att tryggheten och tilliten försvinner. Det finns förvisso tidlösa företeelser, som har ganska litet med den moderna rationella vårdsynen att göra, men som för en åldrande människa har ett oskattbart värde.
Under de senaste åtta åren har jag personligen, i olika vårdformer och på skilda håll i landet funnit en beklaglig gemensam nämnare: Allt för många gamla som genom "kvalitetshöjande förändringar och rationaliseringar" (en omskrivning för ekonomiska besparingar) blivit sittande ensamma, deprimerande och onödigt försämrade.
Och som sorgligt nog mer än gärna skulle byta ut sitt lilla hemliga kylskåp och sin ofta oanvända spis mot mer trygghet. Den trygghet som mer personal med mer tid för att lyssna och lugna innebär. Detta faktum borde sannerligen betraktas som olagligt och snarast föranleda en kvalitetssäkring som garanterar att ingen boende, oavsett vårdform, hänvisas till en sådan tillvaro!
Ann Danell
Timmernabben
Byte av kylskåp mot trygghet
Med en del upprörda känslor läser jag i tidningen socialnämndens vice ordförande Bodil Liedberg-Jönssons uttalande i samband med ett kommunfullmäktigemöte nyligen. I en polemik med folkpartisten Torbjörn Wirsenius, där han ifrågasätter en del omständigheter kring nedläggningen av Moliljan i Målilla, försvarar denna, förmodat för övrigt kloka och omdömesgilla politiker, nedläggningen med skäl som sannerligen förtjänar en del vidare kommentarer.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.